Av: Richard Fröjdendahl

Abstrakt

Denna essä upplyser om det växande problemet nätmobbning, som är en vidareutveckling av den traditionella mobbningen. Med en persondator i de flesta hem, samt mobiltelefoner hos många unga, så öppnas möjligheterna för mobbare att agera i cybervärlden, ofta under dold identitet och med en mindre förståelse för mobbningens konsekvenser då bristen på känslomässiga reaktioner tas bort bakom en datorskärm. Det finns sociala medier där du uppger ditt fullständiga namn, och även där du är helt anonym. Även tyst mobbning förekommer då personer kan frysas ut ur diverse grupper som bildas på dessa sociala mötesplatser.
Diverse åtgärder för att förebygga denna typ av mobbning tas upp, och underlag för diskussioner finns med, där frågan går åt vem som är den som skall ta på sig ansvaret för att dessa handlingar inte skall ske.
Mobbningen härstammar ofta i skolor eller på arbetsplatser, och många gånger är det ungdomar som är inblandade. Med mindre världsvana och ett glesare konsekvenstänkande, blir dessa unga individer mer oförstående av vad deras handlingar kan bidra till, och bakom en skärm kan vem som helst vara tuff utan att behöva skylta med sitt fulla jag. Vi följer kunskap samt skillnader om både traditionell mobbning samt nätmobbning, hämtad från Carlsson & Lindblom, 2011 och Slonje, Smith & Frisén, 2013. Vi får även följa fakta av Jacek Pyzalski, 2012.

Inledning

Mobbning är ett gammalt fenomen, framförallt i skolan och på arbetsplatser. Det började dock inte dokumenteras som objekt förrän i början av 1970-talet. Oftast utövas mobbning av en grupp som isolerar sitt offer för att denne inte skall ha en chans att försvara sig. Denna grupp består av individer som uppfattas som starkare än mobboffret, och dessa personer uppfattas även som att de besitter mer makt än sitt offer. Mobbaren behöver dock inte vara starkare än offret, utan det räcker att den uppfattas som det(Carlsson & Lindblom, 2011). Skolverket har två stycken kriterier som skall vara med för att det skall klassas som mobbning. Den första är att handlingen skall vara medveten och upprepad, den andra är att avsikten skall vara att skada (Carlsson & Lindblom, 2011).

Om man skall analysera personerna som råkar ut för mobbning, så brukar det oftast vara de personer som är lite tystlåtna, tillbakadragna samt känslosammare som blir offer. Hos pojkar är offret oftast fysiskt svagare än mobbarna, men hos tjejer skiljer det. Hos båda könen är det generellt de som är tillbakadragna som råkar ut för mobbning(Carlsson & Lindblom, 2011).

Fakta om nätmobbningens framväxt samt förebyggande åtgärder

Ju mer vi använder datorer och mobiltelefoner, och ju mer sociala medier som skapas, desto större är även chansen att mobbning inträffar på dessa medier.
Senaste åren har media uppmärksammat nätmobbning som ett ämne med behov att forska djupare i. Nästan all forskning om nätmobbning är på ungdomar, och följer en 30 årig modell av mobbning från ett psykologiskt perspektiv (Slonje, Smith & Frisén, 2013). Då ungdomar är de mest frekventa användarna av sociala nätverk, så blir det även de som blir utsatta för nätmobbningen mest (Pyżalski, 2012).

Nätmobbning är ett ständigt växande problem, och med ett ökande antal sociala medier så ökar även den digitala mobbningen. Den världskända och rikligt använda webbsidan Facebook är mycket inbjudande när det kommer till nätmobbande, då det är så många som använder det. Här går användarna ut med sitt för och efternamn, vilket även gör att mobbarna exponerar sig själva många gånger när det utför sina handlingar. Nätmobbning kan även ske under anonyma former, där mobbaren inte behöver utge sitt namn, eller ansikte. Detta gör att mobbaren kan använda sig av brutala och hänsynslösa påhopp mot den utsatta, utan att behöva riskera att bli påkommen.

Vuxna uppmanar ofta unga att berätta för en lärare eller förälder om de blir mobbade, men sanningen är att de flesta offer är ovilliga att berätta. Inom nätmobbningen är det ännu värre. Slonje & Smith (2008) gjorde en studie i Sverige på hur många mobboffer som berättade för en vuxen om att de hade blivit mobbade, och inte en enda svarade ja på frågan (Slonje, Smith & Frisén, 2013).

Det finns många program skapade för att handskas med nätmobbning, speciellt i skolor. En känd metod som har varit succé, är kiVa-metoden från Finland. Den inkluderar datorbaserade klassrumsaktiviter, samt stöd för offren ifrån högstatus-elever (Slonje, Smith & Frisén, 2013). Som lärare måste man vara insatt samt närvarande i den virtuella världen för att kunna göra rapporteringar och handskas med mobbningen. Detta är något som det normalt sätt inte finns mycket tid över till för läraren, då vanlig undervisning skall göras(Carlsson & Lindblom, 2011). Därför är detta program ett mycket bra redskap för att läraren lättare skall få ett grepp om situationen som de mobbade eleverna befinner sig i.

Då skolan är en central mötesplats för elever, så är det ofta här all mobbning uppstår. Detta lägger grund för att det är lärarna på skolorna som måste ta mer ansvar för att stoppa all form av mobbning.
Forskning har visat att elever gärna diskuterar nätmobbning, därför måste det ges större chans för eleverna att få utföra detta. Då lärarna sällan är närvarande på nätet på det sättet som de är när det gäller traditionell mobbning, så är det väldigt viktigt att eleverna ges chans att rapportera in vad som händer till en lärare, så att de kan ta tag i problemet (Carlsson & Lindblom, 2011).

Diskussion – Hur ska vi stoppa nätmobbningen?

Jag själv har erfarenhet ifrån ett långvarigt användande av sociala medier där jag många gånger har stött på nätmobbning av olika karaktär, och observerat mobbarna samt mobboffren.
Den generella slutsatsen jag kan dra inom sociala medier är att de sidor där man kan vara anonym, bidrar till mer påhopp, oftast av grövre karaktär. Personerna bakom datorskärmen behöver inte riskera att själva hamna i trubbel, utan kan i lugn och ro trycka ner sina offer bara med hjälp av ett tangentbord. Den som mobbar anonymt behöver inte ta ansvar för sin för sina handlingar på samma sätt som i verkliga livet, då bristen på känslomässiga reaktioner bidrar till oförståelse för konsekvenserna som mobbarens handlingar ger (Carlsson & Lindblom, 2011).

Med sociala medier där man behöver gå ut med sitt fulla namn, och även bilder på sig själv, tenderar till att bli lite lugnare när det kommer till de personliga påhoppen. Mobbaren blir helt exponerad, och dess kommentarer är fullt läsbara av alla, vilket gör att denna person kan komma att få konsekvenser för sitt agerande. Detta kan tyckas vara bra, men det är ändå inget stopp på nätmobbningen. Det finns nämligen en chattfunktion, där grova påhopp kan skrivas personligen till offret utan att någon annan kan läsa det. Mobboffret kan såklart höra av sig till Facebook, och få mobbaren avstängd då denne bryter mot reglerna som satts på sidan. Problemet blir då oftast inte löst ändå, eftersom dessa mobbare många gånger träffar sina offer i verkliga livet med, och har då en anledning att ge sig på offret ännu mer, då denne bidrog till att mobbaren blev avstängd.

Vi får inte heller glömma den tysta mobbningen som internet inbjuder till. Ifall ett gäng klasskamrater skapar t.ex. en grupp på Facebook, kan de välja att frysa ut en elev genom att inte låta denne vara medlem i gruppen. Jag ser detta som ett stort problem, då utfrysning är vanligt under skoltiden, men även på diverse arbetsplatser och inom vissa vänskapskretsar. Detta problem blir svårt att reda ut, då det faktiskt är upp till gruppens skapare vilka som skall få vara med i gruppen eller inte. Vem skall förklara för mobbaren här, vad som är rätt och fel? Det är inte en skolklass där en lärare kan förklara för eleverna som mobbar att deras handlingar är fel. Inte heller är det en arbetsplats där en arbetsledare kan lägga sig i situationen.

På sidor som t.ex. Youtube, där man behöver ha ett konto, men som du ändå inte behöver utge vem du är fullt ut, inbjuder till att kasta ut påhopp på andra individer. Det finns mängder av filmer som är uppladdade, där den ena hatkommentaren efter den andra flödar, och många gånger skulle jag anse att det beror på ren avundsjuka hos tittaren. Ju större diskussionsgrund filmen har, och ju mer kontroversiell den är, desto fler hatkommentarer går att läsa. En del av filmerna som är uppladdade uttrycker sig politiskt, vilket också skapar stora diskussioner där påhopp med aggressiv karaktär flödar friskt. Det är väldigt tydligt hur folks aggressioner tenderar att komma fram lättare när de sitter bakom än datorskärm än när det är en diskussion i verkliga livet.

Vidare har vi sajten Ask.fm, vilket fungerar som en frågekanal. Där skapar man ett konto med sitt fulla namn, sedan kan folk ställa frågor till dig som du kan svara på. Problemet här är att man som frågeställare kan vara fullständigt anonym, vilket resulterar i att användarna tenderar till att skriva grövre, och starkare påhopp än vad som generellt visas på Facebook där det inte är någon anonymitet. Sajten är också populär bland ungdomar i låga åldrar, vilka inte tänker över konsekvenserna som dessa påhopp kan orsaka.

Jag tror att det är mycket svårt att stoppa nätmobbning överhuvudtaget, men för att dämpa den direkta mobbningen på nätet, så är det bättre med sidor som t.ex. Facebook, där man använder sig av sitt riktiga namn. Detta lugnar i många fall ner de värsta kommentarerna, men påhopp är fortfarande fullt vanligt på denna sajt, speciellt när det handlar om politiska frågor. Den tysta mobbningen, samt den som pågår i chatten som inte andra användare kan se, har vi inte mycket kontroll över. Det finns ingen administratör som kan sitta och läsa igenom alla chatthistorik som finns, det skulle vara en omöjlighet.

Jag är väldigt tveksam till att all typ mobbning går att stoppa helt, då det fungerar som en sorts social försvarsmekanism för oss människor. Men för att kunna dämpa det hela, och leda det i en positiv riktning skulle jag vilja lägga mer ansvar på skolor, samt arbetsledare. Då skola och arbetsplatser ofta är de ställen där mobbningen bryter ut, är det viktigt att ha starka ledarfigurer som kan stoppa mobbningen, samt upplysa andra om vad som är rätt och fel. Det är viktigt att dessa personer själva kan se när en person blir mobbad, utan att mobboffret själv kan ha svårt att ta mod och prata med en lärare/rektor eller arbetsgivare.

Jag tror att det är ett mycket bra stöd för en mobbad, att få hjälp av en elev med mycket hög social status. Det skulle kunna innebära en trygghet för eleven, och skulle kunna fungera för att öka den utsatta elevens självförtroende. Detta kan sannolikt dämpa lite av mobbningen som sker via skolan, hur som helst är det inget skydd mot att personen utsätts för mobbning av totalt okända individer på nätet. Själv skulle jag vilja säga att personligen så skulle jag ta mycket mer illa vid ifall personer som jag känner, och som jag träffar i vardagslivet skulle kränka mig över internet, än en totalt okänd människa. Då ser jag det som en viktig aspekt att ta tag i problemen som sker i skolan först, även på grund av att det är mycket svårt att stoppa en okänd människa från att skriva saker över nätet, speciellt ifall denne är anonym. Jag anser att det borde arbetas mer förberedande för ungdomar att kunna stå emot nätmobbningen. Det är viktigt att de inte tar åt sig av vad okända människor skriver, även om det i många fall kan vara mycket svårt.
Jag skulle vilja lägga mycket ansvar hos föräldrar, så fler av dem talar till sina barn och gör det klart för dem va de kan stöta på över internet, och hur de skall stå emot detta.

Jag tror det är väldigt individuellt huruvida offret tar illa vid sig av nätmobbning. Jag skulle säga att mycket har med självförtroendet att göra, därför är det väldigt lätt att unga människor tar åt sig mer än äldre. Som Carlsson & Lindblom, 2011, skriver så är det bristen på känslomässiga reaktioner som gör mobbarna mer oförstående av konsekvenserna när de mobbar på internet. Jag tror att det skulle hjälpa lite ifall det fanns fler stödgrupper, som kan hjälpa elever att få ökat självförtroende, och inte ta åt sig av vad okända människor skriver till dem över internet.

Slutsats

Det är ett stort problem med nätmobbning, som också är väldigt svårlöst då det är svårt att helt lägga över ansvaret på någon. Forskningen tyder på att det är väldigt viktigt att fler lärare och föräldrar är aktiva i ämnet, samt att fler elever behöver rapportera vad de ser hända på internet till både lärare och föräldrar.
Det behövs stöd för mobboffer i form av elever med stark social status, och en aktiv dialog vad som är rätt och fel i skolan samt på internet. Carlsson & Lindblom anser även att det är viktigt för lärare att ta elevers föräldrars samtal på största allvar när det handlar om att deras elev har blivit mobbad.
Det är tydligt att mycket av problemen med grova påhopp och kränkningar ligger i att personerna som kastar ur sig de har möjlighet att vara fullständigt anonyma. Bristen på känslomässiga reaktioner hos offren elimineras genom att påhoppen sker över nätet, och det gör mobbaren mindre vetande om konsekvenserna över sina handlingar den begår (Carlsson & Lindblom, 2011). Därför är det viktigt att göra alla internetanvändare införstådda med vad deras handlingar faktiskt kan leda till.
Jag anser att det är viktigt att föräldrar talar aktivt med sina barn angående nätmobbning och vad de kan stöta på, och ett förslag hade varit att lärare i skolor informerade föräldrar om nätmobbning, då många kan vara oförstående om vad som pågår på webben.

Jag skulle vilja se en stor förändring ske i framförallt skolor, där den skolansvarige tar in en föreläsare som informerar om nätmobbning, samt en aktiv stödgrupp för utsatta. En mycket insatt föreläsare som kan förmedla information om nätmobbningens konsekvenser skulle definitivt kunna dämpa den mobbning som sker på webben. Jag skulle inte se det som negativt om detta även dessa föreläsare skulle föreläsa på arbetsplatser om nätmobbningens konsekvenser. Nätmobbningen är verkligen ett problem som det borde ses allvarligt på anser jag.

Referenser:

Carlsson Henrik & Lindblom Andreas (2011). Vad skiljer e-mobbning från vanlig mobbning?[Elektronisk] Linnéuniversitetet. Tillgänglig: http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:498500/FULLTEXT01.pdf [2014]

Slonje, R., Smith, P. and Frisén, A. (2013). The nature of cyberbullying, and strategies for prevention.Computers in Human Behavior, 29(1), pp.26–32.

Pyzalski, J. (2012). From cyberbullying to electronic aggression: typology of the phenomenon.Emotional and behavioural difficulties, 17(3-4), pp.305–317.