Vilken information låter du en arbetsgivare hitta om dig på nätet?

Therese Appelgren

bild

Inledning

På senare tid har sociala medier växt och fått en otroligt stor roll i vår vardag. Vissa väljer att dela med sig av nästan varenda detalj i livet och vissa är enbart inloggade för att kolla vad andra har för sig, utan att själva dela med sig av något. Många ser inte sociala medier som något man tar på allvar. För majoriteten är det bara som ett verktyg som används för att kommunicera med vänner/familj, eller att helt enkelt fördriva tiden med. Man publicerar bilder från lördagens fest, den lyxiga frukosten man ska äta eller kanske bilder på sig själv som ligger uppe för världen att se. Av någon anledning känns det här inte särskilt konstigt, eftersom att man är långt ifrån ensam om att göra det. Vi har en viss tendens att dela med oss av personlig information på nätet (Lindqvist och Thorslund, 2011), men det kan vara en god idé att inte enbart se sociala medier som en lekplats eller ett ställe där man delar med sig av allt som händer i sitt liv. Trots att man har valt att begränsa vilka som kan se ens innehåll bör man ändå räkna med att fler skulle kunna se. Man bör också tänka på att det som en gång har publicerats kan vara svårt att ta tillbaka. Det kan inte garanteras att en bild inte fortsätter spridas efter att man raderat den (Lindqvist och Thorslund, 2011), men även om den inte fortsätter spridas så finns det med stor sannolikhet någon som redan hunnit se den. Frågan är om man skulle vara så bekväm om man faktiskt visste exakt vilka som sett vad man valt att publicera – oavsett om det är något man raderat eller något som fortfarande ligger uppe på nätet?

Att kolla upp någon på Facebook

Facebook är det sociala media som vi i Sverige använder allra flitigast, nära 70 % av de svenska internetanvändarna gör det någon gång ibland (IIS.se, 2015). På Facebook får man en liten inblick i hur andra människor är som personer, eftersom många vill visa upp sin egen identitet där. Det har därför blivit en helt naturlig sak att man letar upp en person på Facebook, alternativt att man googlar honom/henne för att få veta mer om personen (Stewart, 2011). Eftersom man inte har något påhittat användarnamn på Facebook utan bara sitt vanliga för- och efternamn är det också hur enkelt som helst att söka upp någons profil. Det är även vanligt att man kollar upp någon på Instagram, men om det gäller en person man inte känner så känns det som att Facebook är förstahandsvalet för många eftersom det som sagt är det sociala media som dominerar just nu (IIS.se, 2015).

Bakgrundskontroller med hjälp av sociala medier

Att många arbetsgivare idag väljer att kolla upp sina jobbsökande på sociala medier är ingen hemlighet. Det har visat sig att hela 72 % av arbetsgivarna faktiskt gör det (kollega.se, 2015). Det är ett sätt för dem att få en inblick i vad man har för personlighet och för att se om personen verkligen är passande för jobbet. Detta kan alltså märkas beroende på vad personen i fråga har publicerat eller delat på sina sociala medier. Kanske upptäcker arbetsgivaren en massa positiva saker om den sökande, eller så verkar personen inte alls vara som han/hon beskrev sig själv som i sin jobbansökan. Man kan säga att rekryterare använder sociala medier för att göra en slags bakgrundskontroll för att få en mer komplett bild av vem den sökande egentligen är (TRR.se, årtal saknas). Och det har faktiskt visat sig att tre av tio företag har valt bort en sökande på grund av vad som dykt upp när de kollat upp personen på internet (kollega.se, 2015). Det kan med andra ord kosta en drömjobbet om man publicerat något utan eftertanke. Men det kan det också gynna en eftersom en sökning på Google exempelvis kan leda till att den sökandes portfolio upptäcks. Och där och då kanske det bli uppenbart för arbetsgivaren att man är väldigt passande för jobbet?

Ditt personliga varumärke

Sociala medier är ett mycket smart verktyg för att marknadsföra sig själv och sitt personliga varumärke. Det är därför lämpligt att tänka efter ett par gånger innan man lägger ut något, förmodligen blir det något man lär vara tacksam för även i framtiden. Ett flöde fyllt av icke-genomtänkta statusar är inget att sträva efter, även om sociala medier ska vara roligt och man ska få vara sig själv. Dock är det viktigt att tänka på vilken bild man vill att folk ska få av en när de besöker ens sida (TRR.se, årtal saknas). Dessvärre är det många som verkar glömma bort vilket stort antal människor som faktiskt har tillgång till att se det man lägger ut. Även om man har begränsat det till att enbart de vänner/följare man har på de olika medierna ska kunna se, så kan det fortfarande vara ett otroligt stort antal. Det är inte ovanligt att man har flera hundra, eller kanske t.o.m. tusen vänner på Facebook. Men trots att vi egentligen är medvetna om att publiken kan vara helt obegränsad, så agerar vi ofta som om den inte vore det (Marwick och Boyd, 2010).

Personlig eller professionell på sociala medier

Det är inte okej att en arbetsgivare frågar den sökande om privata saker, så som sexuell läggning, religion eller civilstånd. Det är irrelevant och vi vill bara bli bedömda utifrån sådan information som är relevant för situationen (Bylund, 2013). Men genom att bara titta igenom personens profil på Facebook kan detta – och även mycket annan privat information – avslöjas (Dwoskin, Squire och Patullo, 2013). Kanske har personen i fråga skrivit alltför personliga statusar eller lagt ut bilder som arbetsgivaren inte anser vara okej. När arbetsgivaren då fått reda på den här informationen är det upp till honom/henne att avgöra om det ska påverka om den sökande ska få jobbet eller ej (Dwoskin, Squire och Patullo, 2013).

Beroende på vilka man vill nå ut till när man publicerar något kan man välja om man vill formulera sig på ett personligt/privat sätt eller ett mer professionellt sätt. Oftast är det kanske kompisarna man riktar sig till, vilket leder till ett flöde med många “slarviga” inlägg som inte är anpassade efter att vem som helst ska kunna läsa dem. Att exempelvis dela med sig av att förhållandet tagit slut och att livet är hemskt kan vara mindre bra om man vill framstå som  professionell i en arbetsgivares ögon. Men förmodligen är arbetsgivare och liknande inte inräknade i personernas föreställda publik som de riktar sig till (Marwick och Boyd, 2010).

Det är även möjligt för de som redan är anställda att förlora jobbet på grund av vad de gjort på nätet. En vikarie på en fritidsgård sparkades efter att man hittat lättklädda bilder på henne och en annan person blev också avskedad eftersom hans profilbild föreställde honom iklädd en mössa med texten “pornstar” på (Roxvall, 2010).

Att vara professionell på sociala nätverk behöver inte betyda att festbilder inte existerar eller att allt man skriver är rättstavat och felfritt. En bild från en fest behöver inte ens vara något negativt, det innebär ju bara att personen har ett socialt liv. Professionellt användande av sociala medier innebär att man helt enkelt tänker på vad man publicerar och att man inser att många kommer kunna se vad man lagt ut. Att man kan stå för det man gjort på nätet och att man inte delar med sig av alltför privata saker. Internet är trots allt internet – man bör alltid tänka på att det man gör är möjligt för andra att se (Roxvall, 2010).

Digitalt jag och verkligt jag

Men bör en arbetsgivare verkligen döma en sökande utifrån vad som hittas på personens tidslinje på Facebook eller en opassande tweet? Ens digitala jag kan ibland skilja sig från ens verkliga jag, vilket innebär att man kan vara lite annorlunda på nätet jämfört med hur man är i verkligheten. Man kan välja vilka sidor man vill visa av sig själv på nätet (Salgado.se, 2012) och om jag har förvrängt bilden av mig själv, hur ska en okänd person som läser det kunna veta? (Lindqvist och Thorslund, 2011).

Vem har egentligen en 100% felfri profil? De flesta har nog något de inte skulle vilja att en framtida chef skulle kunna se. Och visst är det väl så att man går in i en annan roll när man är på sin arbetsplats? Där visar man sina bästa sidor eftersom man vill framstå som en bra medarbetare och därför kan en annan personlighet visa sig. Det betyder dock inte att man är en falsk person, utan att man anpassar sitt beteende efter speciella situationer (Bylund, 2013). Jag kan förstå varför arbetsgivare tycker att det känns lämpligt att ta reda på vad det är för typ av människa som eventuellt ska få jobba hos dem, men det kan anses som något påträngande i personens privatliv. Utanför arbetet har man lov att vara en annan person och dela med sig av personliga saker, trots att det i en arbetsgivares ögon kan anses oprofessionellt. Men det är oundvikligt för arbetsgivaren att inte få ett första intryck utifrån personens jobbansökan och vad som finns om personen på nätet, och är det då ett mindre bra första intryck kan en arbetsintervju vara utesluten (Crook och Pastorek, 2015).

Pinsamma Google-resultat

Att så stor andel av alla rekryterare letar upp en på sociala medier eller googlar en idag kan kännas både obehagligt och som intrång på vår personliga integritet. Även om man har en stängd profil på Facebook så kan tanken på att någon gräver efter information om en vara skrämmande. För det är allra vanligast att arbetsgivarna går till Facebook i förstahand och sedan kommer Google på plats nummer två (Axelsson, 2012). Om ingenting av värde går att hitta på tidslinjen på Facebook så går de i många fall istället över till att försöka med en Googlesökning. Resultatet av det kan bli att de hittar ens gamla blogg, pinsamma bilder från när man var yngre eller något annat man inte längre vill bli förknippad med idag. Hur skulle vi känna om vi visste om att en arbetsgivare hittade denna information om oss?

Man vet själv hur jobbigt det är när man googlar sitt eget namn och man möts av bilder på sig själv som man önskar aldrig skulle ha existerat. Det var inte ovanligt att man som väldigt ung lade upp bilder på allt mellan himmel och jord, väldigt ofta på kompisar men även på sig själv. Bilderna lades ut på den tiden man inte riktigt hade koll på det här med spridning på internet. Inte visste väl vi att bilderna kunde hamna någon annanstans än där vi faktiskt lade ut dem? Men än idag kan de fortfarande finnas kvar och de dyker gärna upp på Google om man söker på rätt sak.

Diskussion

Varje sak man lägger ut på nätet är enligt mig som en bit av ett pussel – ett pussel som föreställer ens personlighet. Varje gång man skriver en status, lägger upp en bild på Instagram eller bloggar så får alla som ser det en liten uppfattning om hur man är som person. De som känner mig väl har redan alla pusselbitar och behöver därför inte reflektera så mycket över vad jag delar med mig  av. Men okända personer får endast några få pusselbitar och tvingas därför utgå ifrån enbart dessa bitar när de gör en bedömning av hur jag är som person. När en arbetsgivare tar hjälp av sociala medier för att se vem den sökande egentligen är, så kan det första intrycket variera beroende på vad för typ av pusselbitar de får tillgång till. Det är precis därför det är så otroligt viktigt att tänka på vem som egentligen kan se vad jag väljer att lägga ut.

Om en arbetsgivare hittar lättklädda bilder eller sådant som är alkohol- eller drogrelaterat kan den sökande vara helt utesluten (Axelsson, 2012). Det här är helt förståeligt enligt mig, men om jag har förstått det rätt så har vissa sökande blivit nekade ett jobb för mindre. Sådant som man själv ser som en rolig sak att lägga ut kanske en arbetsgivare inte ser som lika rolig. Det kanske handlar om grova skämt eller att personen har delat något som kan ses som rasistiskt. Men det kan som sagt också handla om mindre saker. Enligt senare forskning så har det även visat sig att arbetsgivare faktiskt tittar på stavning, grammatik och sådant som ens vänner har ”taggat” en i (Root och McKay, 2014). Jag antar att det beror på vilket jobb det gäller, kanske är dålig svenska inte anledning nog att inte låta någon jobba som exempelvis badvakt.

Som tidigare nämnt – det är helt begripligt om grova bilder och liknande är anledningen till att en person inte är passande för jobbet. Men i mitt huvud känns det ändå fel att man ska behöva gå igenom någons Facebook eller kanske blogg för att avgöra om personen är någon man vill anställa. Allt man lägger ut har som sagt en tänkt målgrupp och ofta är framtida chefer förmodligen inte medräknade – och det är något jag anser att arbetsgivare borde ta hänsyn till.

Hur det skulle kännas om vi fick en lista med namn över alla som sett vad vi publicerat skulle självklart variera från person till person. Därför är frågeställningen omöjlig att besvara, eftersom det inte finns något konkret svar. Alla är olika – vissa skulle nog inte störas särskilt mycket, de kanske har varit noga med vad de delat med sig av från första början. Andra skulle tycka det var ganska jobbigt och obekvämt, trots att dessa personer kanske också varit noggranna med vad de publicerat.

Slutsats

Vi får dock inte glömma bort att det även finns de arbetsgivare som inte leker detektiver (Axelsson, 2012). Självklart finns det dem som fortfarande går efter känslan de får på arbetsintervjun och ens jobbansökan. Men med tanke på att sociala medier används till hjälp för bakgrundskontroller i majoriteten av rekryteringsprocesserna så bör man även tänka på att det finns fördelar med det också. Om man har varit noga med att tänka efter innan man publicerat något borde det inte vara någon fara. Att rensa då och då kan vara en smart idé, man kanske själv har glömt bort den pinsamma statusen man skrev för tre år sedan. Det är upp till oss själva att påverka vad potentiella chefer kan få veta om oss. Man ska inte vara rädd för att visa vem man är på sociala medier, men inget bör publiceras utan att man haft en tanke på konsekvenserna.

 

Referenser:

Bild

Tillgänglig: http://bit.ly/285wr38

Artiklar

Davidsson, Pamela (2015) Ny statistik – så använder svenskarna sociala medier [Elektronisk] IIS. Tillgänglig: https://www.iis.se/blogg/sa-anvander-svenskarna-sociala-medier/ [Hämtad 2016-05-20]

Rovira, Johanna (2015) Du googlas när du söker jobb [Elektronisk] Kollega. Tillgänglig: http://www.kollega.se/du-googlas-nar-du-soker-jobb [Hämtad 2016-05-19]

Höglund, Oscar (information saknas) Lucka 9: du är inte privat på Facebook [Elektronisk] TRR.Tillgänglig: https://www.trr.se/uppsagd/inspiration/2015/december/du-ar-inte-privat-pa-facebook/ [Hämtad 2016-05-19]

Salgado (2012) Ta kontroll över ditt digitala jag [Elektronisk] Salgado. Tillgänglig: http://salgado.se/ta-kontroll-over-ditt-digitala-jag/ [Hämtad 2016-05-20]

Roxvall, Anna (2010) Tabbe kan kosta jobbet [Elektronisk] SvD Näringsliv. Tillgänglig: http://www.svd.se/tabbe-kan-kosta-jobbet [Hämtad 2016-05-23]

Axelsson, Cecilia (2012) Sociala medier kan kosta sig jobbet [Elektronisk] SvD Näringsliv. Tillgänglig: http://www.svd.se/sociala-medier-kan-kosta-dig-jobbet [Hämtad 2016-05-22]

Vetenskapliga källor

Lindqvist, Johnny och Thorslund, Ewa (2011) Ungas integritet på nätet [Elektronisk] Stockholm. .SE. Tillgänglig: https://www.iis.se/docs/Ungas_integritet_Ver2_webb.pdf [Hämtad 2016-05-19]

Bylund, Markus (2013) Personlig integritet på nätet [Elektronisk] Falun. ScandBooks. Tillgänglig: http://personligintegritet.se/las-boken/ [Hämtad 2016-05-19]

Marwick, Alice E och Boyd, Danah (2010) I tweet honestly, I tweet passionately: Twitter users, context collapse, and the imagined [Elektronisk] New media & society. Tillgänglig: http://is.muni.cz/el/1423/jaro2013/ZUR589f/um/marwick_boyd__2010_.pdf [Hämtad 2016-05-19]

Crook, Brittani och Pastorek, Angie (2015) “Would I hire me?” Examining the Presence of Students’ Online Past [Elektronisk] Communication Teacher. Tillgänglig: http://www.tandfonline.com.ezproxy.server.hv.se/doi/full/10.1080/17404622.2014.985595 [Hämtad 2016-05-21]

Root, Teri och McKay, Sandra (2014) Student Awareness of the Use of Social Media Screening by Prospective Employers [Elektronisk] Journal of Education for Business. Tillgänglig: http://www.tandfonline.com.ezproxy.server.hv.se/doi/full/10.1080/08832323.2013.848832 [hämtad 2016-05-22]