Politisk tillhörighet – med Internet som hjälpmedel
Christoffer Säreborn

Vi är alla olika varandra på ett eller annat sätt. Trots hur mycket man delar med sina syskon ser vi ofta hur de går vitt skilda vägar i livet. Internet har låst upp oändliga möjligheter till intressefördjupningar och arbetsområden tack vare dess transnationella mötesplatser. Allt ifrån kultur och politik till populärkultur och hobbys är bara några knapptryck bort, och för var dag som går blir de redan kategoriserade uppehållsrummen mer individanpassade. Vad finns det för för och nackdelar med att ha Internet som hjälpmedel för att hitta sin politiska tillhörighet?

Idén om politisk tillhörighet skiljer sig världen över. I Sverige är vi väldigt mån om att allas ideologier är korrekta och värda att höras, medans många andra länder tyvärr inte delar den öppenheten. Det finns ett flertal länder med diktator eller ett ensamt parti som håller tag om makten. Många av dessa länder har länge präglats av instabilitet och korruption, vilket allt som oftast leder till en rasande befolkning.

Den arabiska våren är ett exempel på hur Internet använts som hjälpmedel för att sprida information och bilda en känsla av tillhörighet. Vad som började som revolter av folket i Tunisien spred sig som en löpeld mellan de arabiska länderna ( M. Aringberg-Laanatza, id). Anledningen till revolutionen var misstro i den sittande regeringen, och önskan om demokrati, bättre levnadsvillkor och respekt för mänskliga rättigheter. I Egypten var befolkningen trötta på Hosni Mubaraks regim, som hållit stenhårt om makten sedan 1981. Staten och polisen var korrupt, arbetslösheten och den dåliga lönen drev befolkningen i fattigdom. Yttrandefriheten var begränsad och ett över 30 år långt undantagstillstånd rådde. Inspirerade av tunisierna samlades tusentals människor på Kairos gator för att protestera. Vad som började fredligt blev snart kaos och våldsamma sammanstötningar mellan protestanter och polis ledde till att över 800 personer dödades och runt 6000 skakades under de första veckorna i revolutionen. Över en kvarts miljon människor samlades på Tahrirtorget en vecka efter revolutionens start för fredliga demonstrationer och till slut gav Mubarak efter.

Återkommande nyhetsreportage visade hur Egyptierna använde sociala medier under revolutionen. Otaliga facebook och twitter-konton från privatpersoner postade dagligen uppdateringar i form av text och bild på situationen i Egypten. En facebooksida kallad “We are all Khaled Said” fick en stor följarbas på bara några dagar efter att dess namne brutalt mördades av polis på öppna gator. Bilder ifrån överfallet lades upp på sidan tillsammans med kontrasterande bilder där Khaled ler, för att visa polisbrutaliteten och korruptionen i landet( J. Preston, 2011).

Internetaktivisten Wael Ghonim gick ut som skapare för sidan, och var en frontman för de sociala mediernas inverkan på revolutionen. För detta blev han kidnappad och fängslad av staten i två veckor, och blev först frisläppt efter påfrestningar från det egyptiska folket. ( TED, 2011).

Sociala medier kan på detta sätt bidra till en enhetlighet och ett gemensamt mål för en stor grupp av människor. Överallt i världen deltog människor för att visa sitt stöd för de araber som var ute efter ett bättre liv. Tyvärr kan samma verktyg vända sig emot en om det används fel.
Efter Mubaraks avgång 2012 valdes en president, den islamistiske Muhammad Mursi, med 51,7% av rösterna. Trots majoriteten blev det ett kortvarigt ämbete, då militären avsatte honom året därpå och själva tog makten, för att åter överlämna den till fältmarsalken Abd al-Fattah al-Sisi i presidentvalet 2014. Oroligheterna och instabiliteten i landet efter Mubaraks avgång beror delvis på den polarisering som skedde mellan folket. Konflikter som tidigare funnit inbördes togs upp och gemensamma krav kunde inte riktigt nås på ett korrekt sätt, och Egypten föll tillbaka till en instabil possition( TED, 2016).

Syrien var ytterligare ett av de länder där folket protesterade mot den sittande Assad-regimen i landet. Staten besvarade oppositionen med våld och sedan 2011 råder det inbördeskrig i landet. Den internationella människorättsorganisationen Human Rights Watch publicerade i november 2011 en artikel där enorma siffror avslöjar de brått mot mänskligheten den Syriska regeringen begått, med (räknat t.o.m 2015) över 250000 dödade, varav över 100000 civila, och över 7,2 miljoner syrier befinner sig på flykt (G, Simpson 2016).

Ytterligare en anledning till den enorma oroligheten i landet är utbredningen av terrororganisationen Islamiska staten (förkortat IS, Isis, Daesh etc.). Daesh har utropat ett nytt Kalifat, och kräver lojalitet av alla världens muslimer. Deras militanta agenda är en extrem tolkning av koranen och de menar på att förgöra alla icke troende. De är populära bland islamiska extremister då deras handlingar, främst anseende jihad, är mer praktiska än “teoretiska” (M. Bradley, 2014), än andra terrororganisationer som al Quaida. Daesh har aktivt fört rekrytering via Internet och sociala medier, där de sprider sina vidriga propagandavideor innehållande tortyr mot män, kvinnor och barn, halshuggning och annan avrättning.

Här i väst avskräcks vi av sådant material Daesh sprider, men av någon anledning ser ett fåtal människor upp till terroristgruppen. Precis som vi kan känna tillhörighet till våra lite mer “kramgoa” partier i Sverige finns det en stor möjlighet att unga ser det som en chans till gemenskap, till och med frihet eller hjältedåd. Det är svårt att hitta en gemensam faktor kring att idolisera terrorister eller “bad guys”, men styrkan Daesh och andra terrororganisationer kan vara lockande hos vissa ( A. Silke, 2003)

Propaganda kan antagas ha använts sedan dess att människor kunnat behärska abstrakta begrepp och manipulera språket ( Wikipedia). Skillnaden mellan då och nu är tillgången till informationen och vem som är distributör. Under andra världskriget var radio och tidning det enda sättet för information att nå folket på ett effektivt sätt. Tyvärr blir informationen vinklad när en makt står bakom vad som publiceras. Med det sagt behöver propaganda så klart inte vara något dåligt, men informationen leds ifrån sanningen när endast ett fåtal aspekter respekteras.
Vad som hände när Internet blev allt mer vanligt och sociala medier blev en del av vardagen var att alla fick tillgång till mer och mångsidig information i realtid. Samtidigt kan informationen delas och föras till debattrum. Bilder som tagits ifrån drabbade områden kan cirkulera fritt utan en redaktörs inverkan och vi kan således ta del av situationer i världen.

Det är snart presidentval i USA, och återigen fylls tidningar världen över med med artiklar om de stridande. Till det här valet har en intressant skara tagit sig till toppen av valet, namn som Trump, Clinton och Sanders blir rubriker på både traditionell media och på våra flöden i sociala medier. Dessa tre ledande kandidater går åt var sitt håll i valfrågorna och hanterar krisen i världen på helt olika sätt. Bernie Sanders, en socialistisk aktivist med kanske lite mer jävlaranamma än den sittande presidenten Barack Obama, har predikat om empati och medmänsklighet. Donald Trump verkar attackera från motsatt håll med sin stänga-ute-invandrare ideologi och välkända murbyggande.

Obama var den förste presidenten som använde konton på sociala medier för att nå ut till sina väljare och resten av världens människor. Obama gjorde i augusti 2012 en så kallad AMA (ask me anything) på webbforumet reddit.com. Ett av målen var att nå ut till minoriteten och de yngre väljarna, och försöka så gott som möjligt för att allas röst skulle besvaras. Tråden blev snabbt en av de mest populära någonsin på reddit och hans öppenhet på nätet blev en succé. Tidigare fanns det knappt någon möjlighet för den lilla människan att bli hörd av en så  mäktig och inspirerande människa som presidenten. Barn och vuxna som skickade beundrarbrev och frågor lades i den mindre prioriterade högen av arbete, och när presidenten höll tal var det sällan inför endast ett fåtal personer. Den “intima” känslan som kan vara viktig för väljare, speciellt för unga, försvann när tid och resurser inte fanns till för presidenten – eller andra betydande personer.

Nu tar många politiker efter och rör sig mellan flera olika plattformar för att nå ut till så bred publik som möjligt – Hillary Clinton har till exempel både införskaffat Instagram och Snapchat!. ( R. Kay Green, 2015).

Då unga vistas på nätet och i sociala medier mer och mer förs den politiska aktiviteten vidare till dessa nyhetsflöden. Unga som är politiskt aktiva debatterar ofta på sociala medier eller delar gärna videoklipp där politiker eller andra tar ställning i viktiga frågor för att sprida sin politiska agenda. En amerikansk studie visar att 41% av ungdomar(15-25 år) någon gång deltagit i en debatt eller fört vidare politisk information på nätet. Det var betydligt fler unga med politisk aktivitet som röstade, jämfört med de unga som inte är politiskt aktiva( R. Kay Green, 2015).

Som vi nämnde tidigare är det lätt att skapa polarisering på Internet. Precis som i verkligheten är de två politiska lägren uppdelade var för sig, och då några faktiskt kan ta sig över till andra sidan och föra en givande och respektabel debatt kommer alltid skaran med hatande och gastande människor finnas kvar.

Diskussion
Vi har märkt att kulturen på Internet fungerar som ute i världen. Våra åsikter och värderingar påverkas helt av informationen vi möts av, oavsett avsändare. Jag tycker själv att Internet har bidragit positivt till ämnet, och självklart så mycket mer. Globaliseringen utav media och den enorma räckviden en individ besitter idag räcker gott och väl för att skapa givande diskussioner världen över, att bidra med tankar och åsikter och ta del av ny information. Tyvärr finns det alltid ett bottenskrap, negativa åsikter och hat som sprids längs vägen.

Jag är extremt fascinerad över den arabiska våren och den egyptiska revolutionen, det är ett modernt bevis på vad vi “små” människor kan åstadkomma tillsammans. Trots egyptiernas olika bakgrunder enades dom på en och samma politiska agenda; bort med det gamla och in med det nya. Samma revolution hade aldrig kunnat äga rum utan Internet, då den dåvarande regeringen lättare kunnat avverka en revolt – eller ens ett försök till kommunikation och planering.

Även här finns då motpolen, folket kunde inte enas efter revolutionen och polariseringen var ett faktum, både offline och på nätet.

På sociala medier stöter jag ofta på individer som inte kan hejda sig utan häver ut en dåligt formulerad åsikt. Åsiktsfrihet är självklar något att bevara, och alla har rätt att följa den politik de tycker är rätt. Men när en redan politiskt vinklad tidning publicerar en minst lika vinklad artikel för läsarna uppstår stora problem. Läsare tar del av osanning och bidrar enbart till ett åsiktssplittrat samhälle. Källkritik är något vi i nätkulturen måste bli bättre på för att säkra trivseln i samhället.

Jag tror även att den öppenheten så många strävar efter hade varit en investering, både till vardagen och på nätet. Att diskutera politik eller att dela med sig av sina politiska åsikter är för många något skrämmande, då de vet med sig att de kommer på mothugg. Det är för det mesta ingen trevlig miljö, politiska debatter, då åsiktskiljaktighet ses som något dåligt istället för något givande eller balanserande.

Jag tycker att Internet är ett otroligt bra hjälpmedel för att hitta sin politiska tillhörighet, och identitet överlag. Problemet är att vi inte vet hur vi ska bete oss på nätet.

 

Källor

Aringberg-Laanatza, M. [id].
Arabiska våren.
[Hämtad 2016-06-10]
http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/arabiska-v%C3%A5ren

Bradley, M. 2014.
ISIS declares new islamist Caliphate.
[Hämtad 2016-06-10]
http://www.wsj.com/articles/isis-declares-new-islamist-caliphate-1404065263

Cohen J. C, Kahne J, Bowyer B, Middlaugh E and Rogowsk J. 2012.
New Media and Youth Political Action.
[Hämtad 2016-06-10]
http://ypp.dmlcentral.net/sites/all/files/publications/YPP_Survey_Report_FULL.pdf

Kay Green, R. 2015.
The Game Changer: Social Media and the 2016 Presidential Election Huffingtonpost.
[Hämtad 2016-06-10]
http://www.huffingtonpost.com/r-kay-green/the-game-changer-social-m_b_8568432.html

Preston, J. 2011.
Movement Began With Outrage and a Facebook Page That Gave It an Outlet.
[Hämtad 2016-06-10]
http://www.nytimes.com/2011/02/06/world/middleeast/06face.html?_r=0

Silke, A. 2003.
Terrorists, Victim and Society : Psychological perspectives on terrorism and its consequences.[Hämtad 2016-06-10]
https://books.google.se/books?hl=sv&lr=&id=TM7SrBLoMlgC&oi=fnd&pg=PA29&dq=why+do+people+join+terrorist&ots=uDIfVUt6Ii&sig=e5IOpjMT2LnnbpIyxqK3pyEs7TA&redir_esc=y#v=onepage&q=join&f=false

Simpson, G. 2016.
Syria.
[Hämtad 2016-06-10]
https://www.hrw.org/middle-east/n-africa/syria

TED. 2011. Wael Ghonim: Inside the Egyptian revolution
[Hämtad 2016-06-10]
https://www.youtube.com/watch?v=SWvJxasiSZ8

TED. 2016. Let’s design social media that drives real change | Wael Ghonim
[Hämtad 2016-06-10]
https://www.youtube.com/watch?v=HiwJ0hNl1Fw

Wikipedia. [id].
Propaganda
[Hämtad 2016-06-10]
https://sv.wikipedia.org/wiki/Propaganda

Barack Obama AMA
https://www.reddit.com/comments/z1c9z/i_am_barack_obama_president_of_the_united_states/
[Hämtad 2016-06-10]