Paparazzi: Fotograf eller integritetskränkande?

Av: Albin Melin – DIM15

 Pappers

Abstrakt

I dagens samhälle gillar många att grotta ner sig i kändisskvaller och skandalnyheter. Det sker både på sociala medier och i offentlig media. Hela tiden uppdateras vi om senaste nytt gällande offentliga personer i olika utsträckning. Men vi möts inte bara av rader av text; för att fånga läsarnas intresse ackompanjeras ofta de stora svarta rubrikerna med någon slags bild av personen det handlar om. I denna artikel ska jag ta upp lite av problematiken med kändisfotografer, dess fördelar och nackdelar samt påverkan paparazzi har haft i mediakulturens utveckling.

 

Inledning

Till en början tänkte jag kortfattat gå igenom vad en paparazzi fotograf är. Enligt Wikipedia kan paparazzi lättast beskrivas som; en person som smygfotograferar kändisar, ofta i privata situationer (2015). Kändisfotografens jobb är alltså att fånga dessa privata ögonblick, sälja dessa till pressen och sen fortsätta vidare till nästa kändis. Mycket av deras arbete är provisionsbaserat, vilket innebär att de får betalt beroende på olika faktorer. Dessa kan vara hur bra bilden är, hur relevant kändisen är och vilken situation den belyser. Till exempel ett avslöjande som skandalen kring prinsessan Diana betalar mer än att Anna Book går och handlar matvaror.

Paparazzi fotografer finns inte bara till för att avslöja skandaler, utan vanligast är att paparazzi försöker ta bild på kändisar som gör helt vardagliga saker. Därför kan man se, främst i USA, en flock med fotografer följa efter en kändis på gatorna. Det finns något intressant i att se vad dessa kändisar som idoliseras gör när de inte jobbar. Är dom som oss andra? Idag är inte kändisfotografens syfte nödvändigtvis att avslöja skandaler, utan fånga kändisarna i sina vardagliga stunder. Skvallerpressen är duktig på att komma på historier som inte alltid kräver en avslöjande bild, en helt vanlig bild på en kändis som går på stan kan lika gärna användas ur kontext.

Men tillbaka till min frågeställning. Är det paparazzi fotografer gör integritetskränkande? Detta har diskuterats i många år vilket framgår i min artikel, men tog fart efter prinsessan Dianas död. Sedan dess har många kändisar haft sina respektive utbrott mot paparazzi. Mest kända är bland annat Britney Spears sammanbrott 2007 eller Kanye Wests utspel 2013 där han hävdade att han skulle få betalt för bilderna som togs av honom (Robertson, 2013).

Förföljelse

I Sverige är det inte direkt vanligt med kändisfotografer som följer efter kändisar för att få en bild, oftast syns dessa fotografer bara vid röda-mattan event eller liknande tillställningar. Detta förklarar Per Kagrell med att det inte finns en marknad för traditionella paparazzi-bilder i Sverige då tidningar i regel är restriktiva med vad som publiceras (2014). Detta till skillnad från i USA och andra länder där stora publikationer nästintill krigar över det stora scoopet. Kim McNamara tar upp exemplet med bröllopet mellan Catherine Zeta-Jones och Michael Douglas 2003. Då valde kändisparet att låta en av de stora skvallertidningarna få rätten till bilderna från bröllopet, detta för att försöka minska paparazzihetsen som skulle uppstått annars. Vinnaren blev Engelskbaserade OK! Som vann budkriget över konkurrenten Hello! Summan blev en miljon pund, men Hello! var inte nöjda och skickade in en undercover fotograf som i hemlighet fotade bröllopet och publicerade bilderna i Hello! innan OK! (2009). Hela denna intressekonflikt togs såklart upp i rätten då både paret och OK! stämde Hello! på flera miljoner för inkräktande på överenskommelser och integritetsintrång med mera.

Fallet med Cathrine Zeta-Jones/Michael Douglas är bara ett av många liknande fall. Men det väcker också frågan hur långt får paparazzi gå? Att paparazzi i vissa fall går för långt är ingen nyhet. Fallet med prinsessan Diana är ett tydligt exempel på när jakten på en bild går för långt. Berton Woodward berättar om hur hetsen startar; pengar. För bilderna på prinsessan Diana med sin nya älskare fick fotografen upp emot 7 miljoner pund. Denna hets resulterade i Dianas död i en bilkrasch, förföljd av paparazzi fotografer i en tunnel utanför Paris 1997 (1997). Vid detta tillfälle fanns inga lagar som kunde skydda vare sig kändisarna eller paparazzi, något som ändrats till idag till viss del (McNmara, 2009).

 

Offentlig image

McNamara förklarar att just detta fall är ett tydligt exempel på när kändisar försöker styra mediabilden av sig själva åt ett håll. Bilderna som skulle dykt upp i OK! hade självklart varit granskade av paret själva och PR folk för att ge en bra bild av bröllopet (2009).

Catherine Zeta-Jones/Michael Douglas fallet är bara ett av många exempel på fall där kändisar styr media åt ett håll för att bättra på sin offentliga image, något som är extremt vanligt och ibland nödvändigt. Idag produceras material för att skapa en bild av personen och många ställs inför dilemmat vad som är ärligt och vad som är sant (McNamara, 2009)

I det sociala medier-drivna samhälle vi lever i idag har vi möjligheter att kontrollera bilden av oss själva på sätt som tidigare inte var möjligt, något som kändisar självklart också utnyttjar. Sociala medier har skapat en plattform där offentliga personer kan interagera med sina följare och fans på ett enkelt sätt. Detta skapar en känsla av sammankoppling och samhörighet för fansen främst (Malone, 2014) Genom sociala medier blir kändisarna sina egna paparazzi och kan fota sig själva i hemmet eller liknande, dela det med sina följare. Men då är det viktigt att ställa sig frågan som McNamara tar upp, vad är på riktigt? Då mycket av kändisars innehåll på sociala medier idag styrs av PR människor är det viktigt att kritiskt granska vad som publiceras. Det som sägs eller syns är inte på riktigt i många fall (2009).

 

”What about the children?!”

Denna våg av sociala medier verkar dock inte stoppa paparazzi fotografer utan tvingar dem bara till nya anfallsmetoder och nya mål. Något som uppmärksammats mycket den senaste tiden, i alla fall i USA, är hur lagen ser på fotografier tagna på kändisbarn. Seong Choul Hong skriver i sin artikel om kändisbarnens rätt till ett privatliv. I USA ställs rätten till integritet i direkt konflikt med rätten att veta som står med i konstitutionen. I teorin bör kändisar ha samma rätt till integritetsskydd som ”vanliga civila”, men i verkligheten är detta inte fallet. Många fall som tas upp i domstol läggs ner baserat på att personen som är målsägande är känd och anses vara ute efter publicitet, till exempel målet med Palmela Andersons sexvideo (2016). Däremot finns det såklart fall som med Jacqueline Kennedy Onassis som stämde Ron Galella för hans övervakning och inkräktande på hennes och hennes barns privatliv. Denna gång dömde rätten i den offentliga personens fördel och Galella fick besöksförbud (Nordhaus, 1999).

Tillbaka till kändisbarnen.

I USA finns det lagstiftat att inget barn, oavsett föräldrarnas status, ska få sitt privatliv inkräktat utan förälders godkännande. I teorin innebär detta att paparazzi inte bör få ta bilder etc. utan godkännande. Men genom sin koppling till en kändis blir alla i dess omgivning ofta utsatta för svärmen av media som intresserar sig för varje steg dem tar. Många kändisar väljer att sälja bilder på sina barn till media i ett försök att undvika den största hetsen som ofta uppstår när ett nytt kändisbarn kommer till världen. (Choul Hong, 2016).

Kalifornien introducerade nyligen ett lagförslag som är till för att skydda kändisarnas familjer från just paparazzi svärmar, detta efter skådespelerskan Halle Berry gick ut med att hennes barn inte vågar gå till skolan eller ibland lämna hemmet då de blir förföljda av fotografer. Åter igen blommade frågan om integritetskränkande beteende från paparazzi upp och lagförslaget togs upp (Choul Hong, 2016).

 

 

Diskussion

Vad kan man då sammanfatta av allt detta? Är paparazzi fotografer onda människor som bara är ute efter pengar utan någon syn på moral eller bara individer som gör sitt jobb? Jag anser att det är lite både och. Vissa paparazzi fotografer har bevisats gå för långt i jakten på den bästa bilden, men jag anser också att man inte alltid ska lägga skulden på fotografen i sig. I många fall känner jag att paparazzi fotograferna får en negativ stämpel för sitt yrke, men det är då man måste tänka på att deras yrke finns till av en anledning. Som de flesta krönikörer och forskare genom denna artikel verkar stråla samman i är att roten till paparazzi frågan ligger i allmänhetens intresse för dessa offentliga personer och deras liv. Som Choul Hong säger i sin artikel skulle inte hysterin kring kändisbarnen finnas om inte allmänheten visar någon form av intresse för dem (2016). Genom att köpa skvallertidningar eller läsa om dessa personer på diverse hemsidor bidrar vi på ett sätt till systemet. Vi visar på att vi faktiskt är intresserade och skickar därmed en signal till företag som Hello! eller OK! att fortsätta med sin bevakning av en viss person.

Nu ska inte all skuld läggas på allmänheten men jag anser att många gånger glöms den biten bort när detta ämne diskuteras. Som tidigare nämnt har sociala medier skapat ett helt nytt sätt att interagera med sin favoritkändis eller idol. Detta ska inte bara ses som något negativt vilket vissa av artiklarna jag läst försökt porträttera det som. Däremot anser jag att ytterligare information och utbildning krävs, främst bland unga, om hur man navigerar sociala medier och hur det faktiskt ser ut bland kändiseliten (PR företag, managers m.m.)

Malone tar upp i sin artikel om hur vi som individer blivit mer narcissistiska av sociala medier och att västvärlden glamouriserar att vara en stark och framgångsrik individ. Många porträtterar detta i sina sociala medier. Jag tror många kändisar gör samma sak för att stärka sin popularitet bland sina fans. Det är i dessa situationer paparazzi fotografer faktiskt kan göra nytta, att avslöja offentliga personer som endast sätter upp en fasad på sociala medier för att verka ha allt och lite till.

Jag anser att törsten efter att få veta mer bara växt efter introduktionen av Facebook, Twitter, Instagram etc. Just eftersom att kändisarna i sig har kunnat bli mer privata tack vare dessa medier. Förr fick en offentlig person gå ut med ett pressmeddelande om denne ville göra sin röst hörd, nu räcker det med ett inlägg på twitter. Genom att sudda ut gränserna mellan ”privata vänner” och ”offentliga vänner” tror jag det är lätt för många att se kändisar som en del av sitt kompisgäng, även om personen i fråga inte har någon aning om din existens. Jag anser att det är viktigt att vara tydlig med att informera framförallt unga om att dessa personer i regel inte alltid är sig själva till 100% på sociala medier, något som jag tror inte alla förstår. En offentlig person har ofta ett enormt team bakom sig som finns där och kontrollerar all aktivitet som sker, all publicitet som publiceras och åsikter som finns. Till exempel bara för att en kändis säger att den gillar en produkt betyder det inte alltid att den gör det, många gånger kan det handla om ett sponsrat inlägg eller liknande.

Därför har paparazzi fotografer ett syfte i denna media cirkus; att avslöja sånt som PR-folket kring kändisar eller andra offentliga personer inte vill att allmänheten ska veta, i större eller mindre omfång. Ibland kan det bara handla om skvaller, men också viktiga avslöjande om korruption eller liknande. Fallet med prinsessan Diana kan ses som endast skvaller, men det hade en form av relevans för allmänheten då Diana ryktats vara otrogen mot prinsen under deras äktenskap (Woodward, 1997). Omvärldens nyfikenhet kring vad som sker bakom låsta dörrar driver dessa fotografer till det extrema, på gott och ont.

 

Slutsats

Finns det då begränsningar i vad som vi vill veta om kändisar och vad som är moraliskt rätt? Utan tvekan finns det många olika begränsningar i olika former och grad av allvarlighet. Jag tror att vi som människor allmänt är intresserade av vad som sker i vår omgivning och personerna som finns i den. Med sociala medier speciellt har bryggan mellan oss och kändisar möjliggjort ett helt nytt sätt att ta in dessa personer i vårt vardagliga liv. Kändisarna blir som en del av vårt kompisgäng när deras bilder blandas in med privata vänner i Instagramflödet till exempel.

Paparazzi och skvallerpressen utgjorde denna brygga innan introduktionen av sociala medier, därför misstänker jag att deras värde har minskat i jämförelse. Behovet av paparazzi är mindre idag än för 10 år sedan just för att kändisarna själva har börjat dela med sig av sitt privatliv med sina följare. Dock tror jag att paparazzi fotografer kommer finnas kvar till den dag allmänheten slutar bry sig, vilket jag inte tror kommer ske inom en snar framtid. När det kommer till integritetsfrågan tror jag endast framtiden kan utvisa hur konflikten mellan media och offentliga personer kommer se ut. Då båda sidor anser sig ha rätt verkar det i nuläget som att sista ordet inte är sagt.

Med ovanstående stycken försöker jag svara på frågeställningen huruvida paparazzis bara är fotografer eller inkräktar på integriteten hos offentliga personer. För att summera anser jag att det är viktigt att se paparazzi fotografers situation från båda synvinklar. Utan allmänhetens intresse har dessa individer inga jobb, men också inget behov att utsätta offentliga personer för det integritetskränkande beteende som kan uppstå när fotografen försöker få sin bild.

 

Källor

Woodward, B. (1997). The paparazzi plague. [Elektronisk] Maclean’s, 110, 38. Tillgänglig: http://search.proquest.com.ezproxy.server.hv.se/docview/218456736?OpenUrlRefId=info:xri/sid:primo&accountid=14825 [2016-05-27]

Nordhaus, J.E. (1999). Celebrities’ rights to privacy: How far should the paparazzi be allowed to go? [Elektronisk] The Review of Litigation, 18, 285-315. Tillgänglig: http://search.proquest.com.ezproxy.server.hv.se/docview/206854012/abstract/2D4532D0DEF34C4EPQ/1?accountid=14825 [2016-05-27]

McNamara, K. (2008). Publicising private lives: celebrities, image control and the reconfiguration od public space. [Elektronisk] Routledge, 10, 9-23. Tillgänglig: http://www.tandfonline.com.ezproxy.server.hv.se/doi/abs/10.1080/14649360802553178 [2016-05-27]

Kagrell, P. (2014). Var går gränsen mellan paparazzi och bevakning? [Elektronisk] Kvalitetsbloggen (Expressen). Tillgänglig: http://bloggar.expressen.se/kvalitetsbloggen/2014/06/var-gar-gransen-mellan-paparazzi-och-bevakning/ [2016-05-27]

Malone, E. (2014). Are we all narcissists online? [Elektronisk] Emily Malone: Nowhere is  more possible (Blogg). Tillgänglig: http://www.mediafactory.org.au/emily-malone/2014/09/19/are-we-all-narcissists-online/ [2016-05-27]

Choul Hong, S. (2016). Kids Sell: Celebrity Kids´right to privacy. [Elektronisk] Department of Journalism & Communication, Kyonggi University, Seoul 120-702, Korea, 18, 5. Tillgänglig: http://www.mdpi.com/2075-471X/5/2/18/html [2016-05-27]

Wikipedia-bidragsgivare (2015) Paparazzi. [Elektronisk] Wikipedia. Tillgänglig: https://sv.wikipedia.org/wiki/Paparazzi [2016-06-01]

Robertson, J. (2013) The Paparazzi Should Pay ME. [Elektronisk] Mirror. Tillgänglig: http://www.mirror.co.uk/3am/celebrity-news/kanye-west-paparazzi-should-pay-2296723 [2016-06-01]