FÖRÄLDRAR, BARN OCH SOCIALA MEDIER

Anna Martinek-Larsson

socccccc

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

  1. Abstract
  2. Inledning
  3. Teori
    1. Identiteten och Integritet
    2. Publiken
    3. Delningen, Ägaren och Spridningen
  4. Diskussion
  5. Slutsats

 

1. ABSTRACT

Föräldrar hänger precis som alla andra på sociala medier. Men när man är förälder kanske man inte alltid tänker på att det där lilla barnet en dag blir stort och vad kan då det man delat göra för skador? Det handlar om integritet, identitet och att skydda sig själv på nätet. Enligt en av teorierna som tas upp i artikeln föreställer vi oss en tänkt publik för det vi publicerar på exempelvis Facebook, problemet är bara att publiken oftast är mycket större än så och vi kan inte veta vem eller vilka som gömmer sig där.

 

2. INLEDNING

En väns vän postade en bild på sin nakna son i en balja på Instagram. Kontot var publikt och det fick mig att fundera över om det var rätt eller fel, vilket i sin tur ledde mig in på det här.

Idag har vi inte längre fotoalbum, vi slår oss inte ner i soffan och visar bilder för våra bekanta. Idag delar vi våra fotografier för våra nära och kära på diverse sociala medier. Vi delar vardagliga bilder på oss själva i olika situationer i hemmet, på semestern eller i trädgården. Våra vänner gillar och kommenterar sedan våra bilder, vilket alltid kommer att finns kvar och vilket som faktiskt är svårt att göra i ett vanligt fotoalbum. Vi kan sedan gå tillbaka och titta och skratta ihop över roliga bilder, med många ”likes” och roliga kommentarer – vi får digitala minnen för livet som aldrig försvinner!

Men allt har en baksida.

Lägger man upp en oskyldig bild på sitt barn som badar naket i en balja, är den tänkta publiken oftast våra nära och kära. Problemet som uppstår här är att det inte alltid är den tänkta publiken som ser dina poster. Enligt artikeln I tweet honestly, I tweet passionately: Twitter users, context collapse, and the imageined audience av Alice E. Marwick och Danah Boyd (2010, s.4) har vi ofta en tänkt publik när vi publicerar online, trots att vi vet att publiken kan vara oändlig, ser vi vår publik som relativt stängd. Vilket gör att vi publicerar privata bilder online, som vi i verkliga livet inte skulle gå över och visa grannen på andra sidan gatan.

Det nakna barnets integritet existerar inte, då barnet inte har någon valmöjlighet. Det är föräldrarna som lägger upp den söta bilden, men utan att tänka på hur detta kommer att påverka barnets identitet i framtiden eller att tänka på vem som verkligen kan se bilden mer än vännerna.

Eftersom vi spenderar mycket tid på sociala medier och delar med oss av våra privata bilder på våra barn behöver vi bli mer införstådda i vad det är vi gör; Hur ska föräldrar förstå vad och hur de ska dela information online? Samt hur skadlig är informationen för barnet?

 

3. TEORI

3a. Identiteten och Integritet

Vi bygger upp våra digitala personligheter genom informationen vi lämnar efter oss online. Massimo Durante skriver i artikeln Online Constructtion of Peronal Identity through Trust and Privacy (2011) att vi har lättare att bygga upp våra digitala identiteter än våra verkliga och att dagens unga är duktigare på att skapa sina digitala identiteter då de är uppvuxna med internet och sociala medier.

Alice E. Marwick m.fl. skriver i artikeln Youth, Privacy and Reputation (2008, s. 1) att vuxna oroar sig för att barn och tonåringar utsätter sig för trakasserier och ger uppmaningar genom att dela allt för personlig information på sociala medier, men samtidigt menar hon att unga aldrig har varit så övervakade online och i skolan som de är idag. Man är rädd för att unga ska utsättas för diverse saker som pedofili genom att ha för låg säkerhet på sina konton på sociala medier som facebook, twitter och myspace.

Men genom att tala med främlingar online kan unga hitta sina identiteter. Exempelvis har HBTQ-personer idag det mycket lättare, inte bara men också genom just sociala medier. Enligt artikeln (Marwick m.fl. 2008) har man genom en studie på Nederländska unga vuxna kommit framtill att prata med främlingar online, med bland annat andra kulturella bakgrunder, leder till ökat social kompetens.

I Sydkorea bajsade en kvinnas hund på en tunnelbana, de andra passagerarna bad henne att plocka upp det. Men hon sa bara att de inte hade med det att göra. En av passagerarna fotograferade kvinnan och vips var hon överallt på internet… Hon blev känd som ”The Dog Poop Girl” och på grund utav den publika skammen och kränkningen hoppade den unga kvinnan av universitetet. I boken The Future of Reputatuon: Gossip, Rumor and Privacy on the Internet (2007, s.2) skriver författaren Daniel J. Solove om just ”The Dog Poop Girl” och att den historian plockar fram intressanta frågor om just internet, privatliv, normer och livet i informationens era. Han skriver att inte plocka upp bajs är ett dåligt beteende, men gjorde hon sig verkligen förtjänt av följden?

Självklart är ”The Dog Poop Girl” enbart ett exempel över ett mycket större fenomen på internet; ett ökande informationsintag av privat information om andra genom statusar och bilder online. Någon du inte känner kan sno ditt fotografi och posta det var personen vill. Någon du känner kanske sprider rykten om dig på en blogg. Dina snapchat’s kan bli screenshottade med tredjeparts-appar utan att du märker det och postade på internet. Dina barn kanske publicerar extremt personlig information om sig själva på nätet, eller om sina vänner eller familjehemligheter. All denna information som publicerar digitalt försvinner inte. Som Daniel själv skriver: ”These fragments of information won’t fade away with time, and they can readily be located by any curious individual”.

Enligt Danah Boyd i artikeln Why Youth Love Social Network Sites (2008, s.129) har människor på ett sätt bättre konroll online; vi kan noga välja ut den information som vi väljer att dela med oss av, och på så sätt slippa onödiga saker som hade sipprat ur munnen under en vanlig konversation i den fysiska världen. Vilket på ett sätt leder till viss kontroll över sin identitet. Men samtidigt skriver Danah att våra digitala personligheter först och främst är mycket rakare, vilket gör att det lättare kan misstolkas. Även att nyckelinformationen om en person ofta är i nuet online, oavsett hur personen försöker att bete sig.

I boken Character Matters: How to Help Our Children Develope Good Judgement, Integrity and Other Essential Virtues (2004, s.4) skriver författaren Thomas Lickona vad filosofen Heraclitus sa ”Character is destiny” och fortsätter med att karaktären formar ödet för en person. Thomas fortsätter med att förklara att utan integritet är människan inte hel. Med god integritet är vi trogna, har god moral och håller vårt ord.

I boken Born Digital skriver John Palfrey och Urs Gasser (2008) att barn idag föds digitalt. Den nya generationen utvecklas lika bra som tidigare och att man blivit duktigare på att filtrera informationsflödet online, vilket är något äldre har svårt att förstå. Föräldrar och morföräldrar ser problem med den nya tekniken och att vi inte läser böcker som förr. Men sanningen är den att barn lär sig precis lika mycket som tidigare, men på nya sätt. Barn och unga skapar sina identiteter online och väljer vad de vill att omvärlden ska se och inte se.

 

3b. Publiken

Vi har alltid en tänkt publik online menar Alice E. Marwick och Danah Boyd (2010, s.3). De nämner Joshua Meyrowitzs teori om att elektronisk media eliminerar väggarna mellan olika sociala situationer, samt att samma teori har används för att förstå publiken för digitala medier. Man har analyserat självmedvetenheten på olika plattformar så som sociala medier, bloggar, dejtingsajter och personliga webbsidor. Marwick och Boyd skriver att specifikationerna av den tänkta publiken är viktigast på sociala medier, då det är större interaktion mellan läsare än på exempelvis personliga webbplatser.
På microbloggssiten Twitter kan användarna följa och bli följda. Följarna skapar en trolig publik, samtidigt skriver Alice och Danah att det inte är exakt. De menar att när en individs konto är publikt kan vem som helst, med eller utan twitter-konto, läsa denne individs tweets genom twitter, RSS eller tredjeparts-program. Majoriteten av användarna på twitter har publika konton. Om man väljer att ändra sekretessen för sitt konto har man någorlunda koll på sin publik, dock är följarna du har ändå bara en potentiell publik oavsett om ditt konto är öppet eller privat.

I artikeln Why teens love Social Network Sites av Danah Boyd (2007, s.124) skriver Danah att ett så kallat publikt konto insinuerar att publiken är okänd och att främlingar kan se dina digitala fotsteg. Hon fortsätter med att skriva att när man talar om publiken, bör man också fundera över om det bara är en publik.

Danah tar upp de fyra egenskaperna som skiljer omedierade publiker från nätverkspubliker: uthållig, sökbar, kopieringsbart och den osynliga publiken. Om vi exempelvis talar med någon i den fysiska världen kan vi för det mesta märka om någon tjuvlyssnar, men i den digitala världen är det omöjligt att veta vem som kommer att se och höra i våra nätverkspubliker.

I korthet skriver Danah (2007, s.126) att medierade publiker kan innehålla människor som kommer var som helst ifrån och kan vara där hela tiden. Det är förmodligen inte så att alla är där hela tiden, men samtidigt är det inte alltid den tänkta publiken som är där – på både gott och ont.

 

3c. Delningen, ägaren och Spridningen

I artikeln Managing Children’s Online Identities: How Parents Decide what to Disclose about their Children online skriver Tawfiq Ammari m.fl. (2015) att historiskt sett har mammor varit personerna som gjort fotoalbum oavsett vem som tagit bilderna. Undersökningar visar också att mammorna idag är de som lägger upp mest bilder på sociala medier på sina barn. Pappor är däremot mer misstänksamma och mer försiktiga med vad de delar, exempelvis vad som kan uppfattas som sexuellt och utmanande. Dagens delande på sociala medier kan ses som en ny hushållssyssla. Att precis som andra sysslor i hemmet tilldelas det en i familjen. Men man avslutar med att föräldrar bör dela på ansvaret för vad de delar om sina barn på sociala medier.

Vi publicerar dagligen online. Men vem är det egentligen som äger rätten till fotografiet på det badande barnet? Är det föräldern eller kanske är det webbplatsen där det först publicerades på? Juristen Emma Jarl (2015) skriver i ett inlägg på Svenskatecknare.se att sociala medier som Facebook och Instagram inte äger upphovsrätten till dina bilder, den äger fortfarande du. Men när du väl skapade ditt konto kryssade du i den där lilla rutan för att godkänna reglerna, men många läser tyvärr inte där. Det som många inte vet skriver Emma är att exempelvis Facebook och Instagram äger rätten för att använda allt det material som du publicerar! Detta gäller tills du raderat ditt konto och då avslutas licensavtalet. Men har dina vänner delat ditt material ligger dina bilder kvar och på det sättet har Facebook och Instagram fortfarande rätten till att använda ditt material, vilket kan kännas lite surt.

Dessutom kan dessa sociala medier använda dina bilder över hela världen, samt låta en tredje part använda dina bilder. Det säger sig självt att våra bilder genom detta sett sprids mer än vad vi tror.

När någon gillar en bild som du delat på exempelvis Facebook, kommer hens vänner också att kunna se din bild. Sen om någon av dessa vänner gillar din bild i sin tur kommer hens vänner även att se din bild. Detta beror på vilka sekretessinställningar du valt. Men detta är vad som sker om du har ett publikt-konto enligt Facebook (2016).

4. DISKUSSION

Då vi fortfarande har väldigt lite forskning på hur barn och unga som exploaterats på sociala medier sedan födseln påverkas senare i livet, är det svår att säga hur det påverkar deras integritet. Men enligt teorierna lutar det åt att föräldrarna börjar skapa en identitet efter första fotot de publicerar. Om det är etiskt rätt är frågan? För det första lever vi i ett jämställt samhälle där varenda individ har sin rätt att skapa sin egen identitet, lika väl social som personlig. Problemet som uppstår här är att föräldern ger sig själv rätten att lägga grunden till barnets digitala identitet. Det blir ett intrång på barnets integritet, bilder som hen aldrig kanske skulle visa i vuxen ålder eller som tonåring. Vem vet om inte framtida arbetsgivare sitter och tittar på dessa bilder 20 år senare?

Om vi tänker på ”The Dog Poop Girl”, vad händer om du delar en bild som du tycker är så söt på din bebis när hen badar naken i en balja? Först och främst kommer massor av likes och kommentarer. Du blir jätteglad för du är så stolt över din lilla flicka och att se att andra gillar henne känns extra mycket i mammahjärtat! Men genom att alla är på och kommenterar och gillar din bild får den spridning. Mer och mer ser din bild, bilden når människor runt hela jordklotet. Du tror att det bara är dina vänner och kanske deras vänner som ser din bild, men i själva verket är bilden nu ute och cirkulerar bland pedofiler. Du vet inget, för du ser det inte. Men en dag får du ett samtal och bilden har spårats till dig. Du blir förskräckt och raderar ditt konto. Tyvärr, alla dina vänner har gillat bilden och den ligger därför kvar online. Det känns inte helt rätt va? Hur berättar man det för sitt barn i vuxen ålder? Därför som Tawfiq Ammari m.fl. (2015) skriver bör båda föräldrarna ta ansvar och dela på uppgiften, så att man får perspektiv från olika håll – att pappan kanske kan säga att det där kan uppfattas som sexuellt, vilket kan leda till en diskussion och att föräldrarna i slutändan delar mindre onödig information.

Det känns som att föräldrar alltid har skapat grunden till våra identiteter, bara att den inte digitaliserats tidigare. Att finnas från grunden på sociala medier kanske leder till något bra i framtiden, exempelvis när man söker jobb. Vi har alla hört om fejk-konton på diverse sociala medier och när en arbetsgivare kollar upp dig och ser att du har funnits online sedan födseln – ger det ett genuint intryck. Att elektronisk media har slagit ut väggarna bland olika sociala situationer kanske inte är så dumt? Vi kanske kan ta lärdom av detta? Det är inte farligt att le mot en främling i den fysiska världen. Kanske även där kan vi utvecklas genom kulturella krockar?

5. SLUTSATS

Oavsett vuxen eller barn är nakenbilder för allmänheten fel, därför bör delningen av information om barnet ske gemensamt av föräldrarna.

Vi bör fundera på vad vi delar för information online, vilket inte enbart gäller föräldrar. Att dela exempelvis en bild online kan ge väldiga konsekvenser. Vi vet aldrig vilka som ser utöver vår tänkta publik. Något oskyldigt kan snabbt leda till något jobbigt. Att se över sina sekretessinställningar är ingen dum idé och inte heller att ta en titt bland sina följare.

En annan sak som är viktigt är att låta våra barn skapa sina egna identiteter, ta ett steg tillbaka och se saken ur ett större perspektiv. Hur skulle vi själva känna om någon annan lagt grunden till våra identiteter? Inget är skrivet i sten, men vi ska bära med oss att all information vi delar eller lämnar efter oss online kan utnyttjas av andra. Vilket kan leda till att barnet kan få det svårt att skapa sin egna digitaliserade identitet, som i sig kan försvåra framtida sociala situationer.

Slutligen behöver vi förstå att världen är digitaliserad och att det är inte är något vi kan hejda. Våra barn föds digitala, den nya generationen barn är uppväxta med en smartphone i handen och kan handskas med mer än vi tror, samt självständigt skapa sina identiteter.

 

VETENSKAPLIGA REFERENSER

Ammari, T. Kumar, P. Lampe, C. Schoenebeck, S. (2015). Managing Children’s Online Identities: How Parents Decide what to Disclose about their Children online. [Elektronisk] Proceedings of the 33rd Annual ACM Conference on Human Factors in Computering Systems. ss.1895-1904. DOI: 0.1145/2702123.2702325 [2016-05-20]

Boyd, D. (2008). Why Teens Love Social Network sites: The Role of Networked Publics in Teenage Social Life. [Elektronisk] The Berkman Center Research Publication No. 2007-16, ss.124-126. Tillgänglig: Social Science Research Network. [2016-05-19]

Boyd, D. Marwick, A. E. (2010). I tweet honestly, I tweet passionately: Twitter users, context collapse, and the imageined audience. [Elektronisk] New Media & Society. Tillgänglig: Sage Journals. [2016-05-19] DOI: 10.1177/1461444810365313

Durante, M. (2011) Online Constructtion of Peronal Identity through Trust and Privacy. [Elektronisk] University of Torino, Law School. vol. 2(4). Tillgänglig: Information Open Access Journals. [2016-05-19] DOI:10.3390/info2040594

Marwick, A. E. Murgia-Diaz, D. Palfrey Jr, J. G. (2010) Youth, Privacy and Reputation. [Elektronisk] Harvard Law School Public Law & Legal Theory Working Paper Series Paper No. 10-29, ss. 1-25. Tillgänglig: Social Science Research Network. [2016-05-19]

 

ÖVRIGA REFERENSER

Jarl, E. (2015). Fråga juristen: Sociala medier och rätten till dina bilder. [Elektronisk] Svenskatecknare.se, 13 mars. Tillgänglig: http://www.svenskatecknare.se/tecknaren/2015/03/13/fraga-juristen-sociala-medier-och-ratten-till-dina-bilder/. [2016-05-19]

Palfrey, J. Gasser, U. (2008). Born Digital: Understanding The First Generation of Digital Natives. New York: Basic Books. s.17-240.

Solove, J. D. (2007). The Future of Reputation: Gossip, Rumor, and Privacy on the Internet. USA: Daniel J. Solove. s.1-3.