Johan Åsbrink

 

Abstract

Denna artikel tar upp området ”integritet på nätet” ur ett pedagogiskt perspektiv. Texten innehåller både statistik över internetanvändning och föräldrars nätoro, men klargör även skolverkets position och bidrag kring ämnet. Det informeras om metoder som kan förebygga och minska riskerna för barn och ungdomar på webben. Användarvillkor och sekretesspolicy är två ord som definieras och förtydligas. Artikeln understryker även vikten i vuxnas engagemang – hur det krävs att man förhåller sig till aktuella applikationer och visar intresse i barnens onlineaktivitet.

Inledning

Att surfa på internet, spela onlinespel och chatta med vänner är idag en del av barn- och ungdomars vardag. Studier visar att den dagliga internetanvändningen från år 2012/13 till 2014 har ökat från 17% till 21% hos barn mellan 5-8 år och från 55% till 65% i åldersgruppen 9-12 (Statens medieråd, 2015a, 2015b). Trots denna tillväxt så saknas området ”integritet på nätet” i skolans kursplan. Föräldrar och lärare uppfostrar barn till att undvika fula gubbar med godis – däremot informeras det inte lika mycket om riskerna på webben. Lärarutbildaren och forskaren Elza Dunkels menar att mobbning och gromning alltid har funnits, men att digitala medier har omdefinierat dess gränser. Tidsaspekten och distribueringen har förändrats – trakasserierna lagras nu på nätet, följer med hem från skolan och sprids lättare än någonsin (Dunkels m.fl, 2008). Hur kan vi skydda våra barn och ungdomar mot dessa obehag i cyberrymden?

Teori

Internetanvändning

I och med teknikens exponentiella utveckling och framfart så integreras både barn och vuxna med mobila enheter i vardagslivet. För tio år sedan var den genomsnittliga debutåldern för internetanvändning 9 år – idag har majoriteten av alla 3-åringar besökt webben. För fem år sedan var det bara 7% av alla 16-åringar som kopplade upp sig på nätet – den siffran har idag ökat med 89 procentenheter. Trots att tv:n fortfarande är den mest använda medieformen för barn under tonåren så har surfplattan gjort stora intryck de senaste åren. Andelen småbarn under två år som spelar spel har därför nästan fyr­dubblats på två år: från 7% 2012/13 till 26% 2014. Detta har också lett till att föräldrar är mer positiva till lirandet. År 2014 var det dubbelt så många jämfört med året innan som helt höll med om påståen­det att barn kan lära sig bra saker genom spel (Statens medieråd, 2015a).

Innehavet av surfplattor har inte bara ökat bland småbarn. Även bland nioåringar har siffran nästan fyrdubblats mellan åren 2012/13 och 2014, från 12% till 46%. Trots att mobiltillgången befinner sig på samma höga nivå år 2012/13 och 2014, runt 86%, så har införandet av smarta mobiler påverkat barns internetanvändning. Smartphones har också ökat användningen av andra mobila aktiviteter, så som fotografering, filmande och sociala medier (Statens medieråd, 2015b). Trots att vuxna som sagt ser mer positivt till spel så har även nätoron ökat. 45% av alla föräldrar till 5–8åringar är ängsliga över att sitt barn ska komma i kontakt med porr på internet och 27% farar för internet- och mobilmobbning. Mellan år 2012/13 och 2014 har också rädslan över att sitt barn ska publicera olämpligt visuellt material på internet ökat från 13% till 18% (Statens medieråd, 2015a). Föräldrar är mer oroliga för att flickor ska råka illa ut på nätet än att pojkar ska det. Detta beror på att föräldrar till flickor uppger i något högre utsträckning än föräldrar till pojkar att deras barn blivit mobbat, hotat eller sexuellt trakasserad på internet. Studier visar dock att kommunikationstekniken också har haft en befriande effekt på tjejer. De har blivit mer sociala och självsäkra, samt skapat sig identiteter som hjälper dem att bryta sig loss från kulturella och sociala icke-feministiska förväntningar och stereotyper (Dunkels m.fl, 2008). När det gäller killars internetanvändning så fruktar man snarare att de ska ägna för mycket tid åt spel eller internet så att de blir socialt isolerade. Generellt sätt tycker majoriteten av alla föräldrar att skyddet av barn på internet faktiskt fungerar dåligt (Statens medieråd, 2015c).

Skolverket

Trots denna ökning av barns spenderade tid på nätet och föräldrars oro så finns ämnet ”integritet på nätet” inte i skolans kursplan. Det finns däremot en hel del information och hjälpsamma länkar kring området på skolverkets hemsida. Det informeras bland annat om nyttjandet av onlinetjänster i skolmiljön. Det har under de senaste åren nämligen blivit populärt att använda sociala medier i skolan, som ett inslag i undervisningen eller som ett sätt att kommunicera och dela material med elever, föräldrar och kollegor. Många lärare menar också att deras elever blir mer motiverade att skriva och skapa när deras material blir synligt för en vidare krets än i klassrummet. Detta skapar dock funderingar kring de risker som medförs i att publicera information online. Skolverket har därför ställt samman en checklista med ett urval frågor som kan vara bra att ställa innan man som förälder eller sitt barn börjar använda sociala medietjänster så som Facebook, Twitter och instagram (Skolverket, 2015b).

Det allra första man bör göra innan man använder en tjänst är att läsa igenom användarvillkoren som existerar på den sociala medien. Användarvillkor reglerar vad man får och inte får göra vid brukandet av en tjänst. De tar upp om vilka funktioner tjänsten innehåller, vilka eventuella begränsningar som finns och vem som har rättigheter till den information som hanteras inom tjänsten. I användarvillkoren brukar också företaget klargöra vad de inte tar ansvar för. I villkoren finns även säkerhetsregler, uppförandekoder och publiceringsregler (Skolverket, 2015c). I skolverkets checklista står det bland annat hur man bör begrunda sina personuppgifter – vilka av dem som behöver uppges, hur de kommer att användas, hur de kan spridas och hur man själv kan styra över dem. Svar på dessa frågor brukar finnas i tjänstens sekretesspolicy. I sekretesspolicyn behandlas integritetsfrågor – bland annat vad som händer med de personuppgifter du uppger när du registrerar ett medlemskonto i den aktuella tjänsten. I sekretessinställningarna kan man vanligtvis även styra hur offentlig och synlig sin profil och sina inlägg ska vara för sökmotorer så som Google, Bing och Yahoo. Vilka uppgifter du avkrävs varierar dock mellan företag, men vanligtvis får man fylla i namn, e-postadress och möjligtvis telefonnummer och födelseår (Skolverket, 2015d). Det finns dock en del problem med hur användarvillkor och guider är formulerade idag. Dels saknas bevis över sambandet mellan avslöjad personlig information och risker på nätet. Ett annat problem är att en del av dessa råd faktiskt kan vara kontraproduktiva, då man exempelvis strävar efter anonymitet online, vilket i sig kan leda till att barn avslöjar mer information än de normalt skulle ha gjort. Detta kan skapa en potentiellt farligare situation än om interaktionen hade varit öppen (Dunkels, 2010).

Utöver detta så bör man även kontrollera om applikationen använder någon form av GPS för att lokalisera ens geografiska position. Om svaret är ja på denna fråga så rekommenderas det att undersöka om möjligheten finns att inaktivera denna funktion. Man bör även granska hur inställningarna ser ut för spridningen av ens uppdateringar – vilka användare som kan ta del av ens inlägg, bilder, videor och kommentarer. Därefter bör man se till att reglera dessa inställningar utefter sina egna villkor. En del tjänster tillåter nämligen möjligheten att vara privat, där endast accepterade vänner kan ta del av ens innehåll. Skolverket påvisar också till att inspektera hur tjänsten i sig har rätt till din information – om företaget kan radera kontot eller publicerad data utan förvarning eller om din statistik får användas i kommersiella syften. Det sista man bör kolla upp är hur all information hanteras när man väljer att ta bort sitt konto. Frågan är då om all information verkligen raderas eller om kontot går att återuppta vid ett senare tillfälle (Skolverket, 2015e).

Vuxenattityden

Det är dock omöjligt för vuxna att åtgärda nätintegritetsproblemet när de saknar kunskap om onlinetjänster. Precis som Johnny Lindqvist och Ewa Thorslund konstaterar så måste framför allt de vuxnas attityd förändras. De behöver sätta sig in i hur nätet fungerar och vilka applikationer som används – detta åstadkoms inte från distans. Det krävs ett större ansvar och ett aktivt val att motarbeta det utanförskap som existerar mellan vuxna och barns tillvaro på nätet. Det är inte de ungas attityder som måste förändras, utan de vuxnas. Precis som kriminologen Maria Dufva anser så kvittar det om man som förälder, lärare eller kurator inte själv vill använda sociala medier – man har ändå en skyldighet att känna till hur de för tillfället mest populära apparna fungerar. Det är just vuxnas distansiering mot barns internetaktivitet som leder till att de unga väljer att tiga när det gäller deras dåliga erfarenheter på nätet – de är rädda att deras käresta ägodel, mobilen,  ska tas ifrån dem. Elza Dunkels undersökning styrker detta, där barn hävdade att de aldrig skulle berätta för sina föräldrar ifall något otrevligt hade skett, i oron över att internet skulle tas ifrån dem (Dunkels, 2010). De flesta föräldrar frågar sina ungar varje dag hur det varit i skolan, vad de fått till lunch och vilka läxor de har att göra. De skjutsar till träningar och hejar på under matcher – de engagerar sig helt enkelt. Det är däremot få vuxna som iakttar sitt barns datorspelande eller frågar vad de gjort på nätet. Vuxenvärlden måste alltså lära sig att ha en nyfiken hållning till nätet då motsatsen medför att barn undanhåller information. Det finns inte längre något som helt och hållet hindrar barn från att uppleva tråkigheter på nätet, men däremot kan man förbereda dem på riskerna (Dufva, 2015).

Det är inte farligt för ungdomar att chatta, och därför helt fel att peka ut detta som boven i dramat. Det som däremot kan bli riskabelt är om man i ett nästa steg, efter konversationen, bestämmer sig för att träffa den andre. Ännu värre blir det om träffen bestäms på avskild plats. Det är när unga barn uttrycker sin depression på sociala medier som pedofilerna initierar sin gromningsprocess genom att agera som en förstående, empatisk axel att gråta mot. När förtroendet är etablerat begås övergreppet (Dunkels, 2007 & 2010). Fördomen om att internet enbart är ohälsosamt håller inte i dagens tekniska samhälle. Elza Dunkels medger omöjligheten i att verifera alla världens internetanvändare. Hon klargör dock att vi stött på andra företeelser som vi inte heller lyckats kontrollera, men som vi lärt oss att leva med. Trots att trafiken är ett av de största hoten mot våra liv och vår hälsa så väljer vi inte att avskaffa denna. Istället söker vi strategier för att hantera dess negativa sidor; cykelhjälmar, övergångsställen och fartbegränsningar (Dunkels, 2007).

Att förbjuda Facebook eller dra ur internetkabeln kommer inte att underlätta situationen för barn, snarare förvärra den. Nätet har nämligen många positiva sidor – det kan bland annat vara en mötesplats där man kan hitta likasinnade. Det kan vara vägen ur ett utanförskap i klassen, men också en möjlighet till att få uttrycka sina åsikter och lära sig att diskutera och argumentera för det man tror på. Det sker trots allt inte bara kränkningar på internet, utan också uppmuntran i form av gilla-markeringar och positiva kommentarer på både bilder och förmågor i spelvärlden. På samma sätt som mobbningen kan vändas emot en, kan man också uppleva ett enormt stöd och medkänsla från andra via digital uppskattning. Det är alltså inte internet och communitys i sig som är farliga, utan valen man gör där. På samma sätt som man lär sina barn att inte följa med okända vuxna in i skogen så bör man även instruera om att inte heller göra sällskap med främmande människor ut från internet och in i den riktiga världen (Lindqvist & Thorslund, 2011).

Diskussion

Sedan mitten av 1990-talet har det varit ett tydligt fokus på familjen när det gäller att åtgärda frågorna om personlig säkerhet online. Man har definierat föräldrar som de naturliga ansvarstagarna och publicerat guider utefter ideologin att det är barnen och föräldrarna som är aktörer (Dunkels, 2010). Jag håller dock med Elza Dunkels eget påstående att skolan är den bästa platsen för att säkra en viktig pedagogisk samhällsuppgift. Problemet är att det oftast uppstår en debatt kring vad som är föräldrars respektive skolans ansvar, där det ges ut slag åt båda hållen utan vidare resultat. Detta är intressant eftersom skolan trots allt är den enda offentliga institution som varje medborgare kommer i kontakt med. Alla andra institutioner är frivilliga eller kan undvikas. Då varje människa har en relation till skolan så bör ”integritet på nätet” vara dess primära plats för utlärning (Dunkels, 2007). För att kunna hantera problemet med nätintegritet så krävs alltså mer engagemang och kunskap. Media bidrar knappast till trovärdiga uppgifter om sambandet mellan internet och brottslighet – deras löpsedlar och stora rubriker orsaker snarare panik än tillförlitlig information (Dunkels m.fl, 2008). Vi kan inte heller enbart följa statistik, utan måste ta hänsyn till de ungas syn på problemen, och konstruera lösningar utefter deras beteenden och användningsområden. Det krävs också omtänksamma metoder som fokuserar på barns internetbeteende och allmänna psykosociala profil snarare än teknikens betydelse (Dunkels, 2010).

Om ämnet ”integritet på nätet” inte lyckas införas i skolans kursplan så bör skolor i alla fall ge ut information kring skolverkets hemsida och vad man som förälder kan bidra med för att öka säkerheten i de ungas internettillvaro. Under mina tretton år i skolan så är det först nu som jag har fått lära mig om nätintegritet. Trots detta så har datorn alltid funnits nära till hand i samband med skolarbeten. Det är tydligt att pedagogik kring ämnet saknas, men förhoppningsvis förbättras situationen i framtiden, då den nya generationens föräldrar och lärare har växt upp med tekniken och därmed blivit mer insatta i webbens alla funktioner. Det kommer också bli intressant att följa förloppet över teknikens inkorporering framöver – hur vi väljer att integrera den i både skola och vardagsliv. Kommer det analoga skrivandet i skolmiljön försvinna helt? Kommer det ens kräva fysisk närvaro, eller sker all undervisning online? Hur utsatta kommer vi att vara när alla våra accessoarer är internetuppkopplade? Detta är frågeställningar värda att fundera över till en framtida artikel…

Slutsats

För att sammanfatta området så handlar integritetspedagogik inte om förbud och restriktioner, utan om engagemang och ambitionen att sätta sig in i våra barn- och ungdomars tillvaro på nätet. Trots ökningen av barns internetaktivitet och vuxnas nätoro så löser man inga problem genom nätförbud. Be istället sonen om att få sitta med vid World of Warcraft eller dottern vid YouTube. Genom att motarbeta och minska glappet mellan dig själv och cybervärlden så är chansen större att de unga delar med sig av sina erfarenheter på nätet – både de bra och dåliga. Det är också viktigt att gå igenom de användarvillkor och sekretesspolicys som sociala medier tillhandahåller för att veta vad det är som gäller. Endast då får man koll på vilka risker det finns och hur man kan ta itu med potentiella problem som kan uppstå. När det gäller bilder, videor och personuppgifter så är det trots allt bäst att vara på den säkra sidan.

Referenser

Dunkels, Elza (2007). Bridging the Distance – Children’s Strategies on the Internet. [Elektronisk] Tillgänglig: http://www.kulturer.net/documents/bridging_hela.pdf [2015-04-23].

Dunkels, Elza & Frånberg, Gun-Marie & Hällgren, Camilla (2008). Young People and Contemporary Digital Arenas: Identity, Learning and Abusive Practices. Tidskrift för lärarutbildning och forskning, 35-50. [Elektronisk] Tillgänglig: http://www.lh.umu.se/digitalAssets/21/21025_lofu_3-4_08.pdf [2015-04-23].

Dunkels, Elza (2010) A Critical Perspective on Online Safety Measures. Nordic Journal of Digital Literacy, 72-85. [Elektronisk] Tillgänglig: http://www.idunn.no/file/pdf/42824933/dk_2010_01_pdf.pdf [2015-04-23].

Lindqvist, Johnny & Thorslund, Ewa (2011). Ungas integritet på nätet. [Elektronisk] Tillgänglig: https://www.iis.se/docs/Ungas_integritet_Ver2_webb.pdf [2015-04-23].

Dufva, Maria (2015). “Ansvaret för barns och ungdomars utsatthet på nätet bör ligga hos föräldrar och skolor som sätter telefoner, paddor och datorer i händerna på dem”. [Elektronisk] tillgänglig: http://www.hd.se/opinion/aktuella-fragor/2015/04/06/ansvaret-for-barns-och-ungdomars-utsatthet-pa-natet-bor-ligga-hos-foraldrar-och/ [2015-04-23].

Skolverket (2015b). Checklista för sociala medier. [Elektronisk] Tillgänglig: http://www.skolverket.se/skolutveckling/resurser-for-larande/kollakallan/saker/sociala-medier/integritet-i-sociala-medier-1.221933/checklista-1.221930 [2015-04-23].

Skolverket (2015c). Användarvillkor. [Elektronisk] Tillgänglig: http://www.skolverket.se/skolutveckling/resurser-for-larande/kollakallan/saker/sociala-medier/integritet-i-sociala-medier-1.221933/anvandarvillkor-1.221934 [2015-04-23].

Skolverket (2015d). Sekretesspolicy. [Elektronisk] Tillgänglig: http://www.skolverket.se/skolutveckling/resurser-for-larande/kollakallan/saker/sociala-medier/integritet-i-sociala-medier-1.221933/sekretesspolicy-1.221935 [2015-04-23].

Skolverket (2015e). Checklista för sociala medier. [Elektronisk] Tillgänglig: http://www.skolverket.se/polopoly_fs/1.221975!/Menu/article/attachment/checklista_socialamedier_tryck.pdf [2015-04-23].

Statens medieråd (2015a). Småungar & medier 2015. [Elektronisk] Tillgänglig: http://www.internetstatistik.se/wordpress/wp-content/uploads/2015/04/SM_2015.pdf [2015-04-23].

Statens medieråd (2015b). Ungar & medier 2015. [Elektronisk] Tillgänglig: http://www.internetstatistik.se/wordpress/wp-content/uploads/2015/04/UM_2015.pdf [2015-04-23].

Statens medieråd (2015c). Föräldrar & medier 2015. [Elektronisk] Tillgänglig: http://www.internetstatistik.se/wordpress/wp-content/uploads/2015/04/FM_2015.pdf [2015-04-23].