framsida

 

Inledning

För att kunna ta del av vissa fria nätbaserade tjänster så som Google, Facebook, Youtube med flera så krävs det att man går med på företagets användaravtal. Något som vi idag har blivit så pass vana vid att vi inte ens prioriterar att läsa igenom det vi går med på utan blint säljer oss själva för att kunna ta del av företagen och dess tjänster. Men vad är det egentligen som vi accepterar? Varför finns dessa avtal och vem är de egentligen till för att skydda?

I den dokumentär som Cullen Hoback skapade år 2013, uppmärksammas de problem som kan uppstå när man som användare accepterar avtalen, kallade användarvillkor. Företagen använder den data de samlat in till att tjäna pengar på allt du söker på eller kommunicerar via (Hoback, 2013). Problemet ligger här i att när man som användare gått med på dessa avtal så har man till stor del inte längre ensamrätt på sin privata och personliga information på dessa sidor, något som i allra högsta grad är en kränkning mot den personliga integriteten (Hoback, 2013).

Genom att undersöka vad som står i dessa avtal, gräva djupare i vad företagen använder informationen till samt hur de tjänar pengar på dem så kan vi bilda en djupare uppfattning om de risker som kommer med denna offentligöring. Vi kan även med denna information få en klarare bild för hur vi idag och i framtiden skall kunna skydda oss mot denna typ av kränkningar.

I denna artikel så kommer jag till stor del att använda mig av Facebook (2015) som underlag för att relatera och förtydliga med exempel, detta för att Facebook idag är det största sociala mediet tillika det som vi generellt sett väljer att vara mest offentliga på. Med det sagt så är inte Facebook de enda företaget som har användaravtal som till viss del strider mot den personliga integriteten utan snarare en i mängden.

Användarvillkoren

Dessa avtal är enligt Hoback (2013) en relativt ny företeelse, en som möjliggör företagen att utnyttja och ibland missanvända den information som vi förser dem med. Hoback (2013) sätter det i perspektiv genom att jämföra dagens mediakultur och dess avtal med media förr i tiden så som – titta på tv, ringa över det fasta telenätet eller att läsa en bok, aktiviteter som för bara några år sedan inte krävdes något godkännande av användaravtal.

Med över en miljard användare är Facebook många användares förstaval inom sociala medier. Deras användarvillkor gällande data samt cookies-användning år 2013 innehöll över 14 000 ord och sträckte sig över 8 sidor (Smith, 2013). Något som för en van läsare borde ta uppemot två timmar att läsa igenom och som majoriteten i dagens samhälle varken har tid eller lust att lägga ner energi på (Smith, 2013). I Hobacks dokumentär (2013) har han räknat ut att den genomsnittliga mängden avtal som en enskild användare under ett år går med på skulle ta över 180 timmar att läsa igenom. Det motsvarar alltså över en hel arbetsmånad som skulle gå åt enbart till att läsa dessa avtal, varje år.

Avtalen är ofta sammansatta i långa punktlistor och skrivna med versaler i ett teckensnitt som saknar seriffer, är väldigt hoptryckta samt med en liten teckenstorlek. Något som enligt Sullivan (2012) bidrar till nedsatt läsbarhet då texten i detta fall snarare framstår som en enhetlig massa än som separata styckesindelningar och gör det fysiskt svårare för våra ögon och hjärna att hantera. Omedvetet eller inte så bidrar detta till en nedsatt lust och ork att som användare läsa igenom hela avtalet (Sullivan, 2012). I en undersökning av den nationella databasen av konsumentkontrakt uppskattas ett amerikanskt hushåll i genomsnitt förlora 2000 dollar varje år på grund av vad som göms i diverse avtal (Sullivan, 2012).

Enligt Sullivan (2012) så förklarar företagen sina invecklade avtal med att de behöver ett sätt att skydda sig på som täcker upp deras rättigheter i alla möjliga utvägar. Genom att göra dessa avtal så pass noggranna och genomgående så skyddar de sig mot de möjliga stämningar som företagen kan tänkas utsattas för (Sullivan, 2012).

Facebook hade enligt Smith (2013) år 2013 stora friheter i sitt användaravtal gällande hur den personliga informationen fick behandlas, speciellt angående uppladdade foton och videor. De kunde då behålla sig rätten att dela med sig av denna information till andra företag eller organisationer om de ansåg att detta var nödvändigt, även i kommersiellt syfte (Smith, 2013). Facebook hade även möjlighet att hämta informationen i efterhand – oberoende av att användaren hade raderat sitt konto eller inte, eftersom materialet först raderas när alla användare har tagit del av det, till exempel tills ett foto inte längre har någon som är taggad i det (Smith, 2013).

”Vi lagrar data så länge det är nödvändigt för att tillhandahålla produkter och tjänster till dig och andra, inklusive de som beskrivs ovan. Den information som är kopplad till ditt konto bevaras tills ditt konto raderas, såvida vi inte längre behöver informationen för att tillhandahålla produkter och tjänster.” (Facebook, 2015)

Bakgrund

Debatten om dessa avtal och regleringar tog fart på allvar när det nätbaserade företaget Toysmart år 2000 gick i konkurs (Hoback, 2013). De fick då en idé som skulle få människor världen över att öppna ögonen för hur företag har möjlighet att använda sig av den information användare lämnar ifrån sig (Hoback, 2013). Företaget ville som sista utväg sälja deras 195 000 användares personliga information så som namn, adress, bankinformation, tidigare sökta produkter samt familjeband till andra företag, detta trots att det i deras användaravtal stod att de aldrig skulle dela information med andra företag (Hoback, 2013). Detta fick många användare att känna sig lurade och vilja skapa ordentliga lagstadgar kring hur denna personliga information får lov att hanteras på nätet (Hoback, 2013). Något som under det första kvartalet av 2001 ledde till att över ett dussin lagförslag på hur man kan skydda det privata intresset online introducerades (Hoback, 2013). Sju månader senare, den 11 september 2001 hände någonting som skulle komma att få kraven och efterfrågan av dessa lagförslag att göra en tvärvändning – terrorattacken av World Trade Center (Hoback, 2013).

Den 26e oktober samma år skrev president George W Bush på ett lagförslag som kallas för The Patriot Act (Hoback, 2013). Detta förslag som gav den amerikanska staten utökade rättigheter att övervaka deras medborgare skulle initialt vara ett temporärt sett för landet att bekämpa brottslighet och terrorism under den dåvarande kristiden (Kain, 2011). Denna lag möjliggjorde statens övervakning av alla kommunikationsmedel som kan användas av terrorister, vilket innefattade; email, internet samt mobiltelefoner (Hoback, 2013). I och med detta lagförslag blev det möjligt – att ta reda på privat information så som vilka hemsidor en användare besökte eller vilka sökord denne skrivit in i Google, utan att behöva något beslut från en domstol (Hoback, 2013).

”This isn’t a unique observation, but it’s a crucial one: If you’re not paying for the product, the product is you.” (McFarlane, 2014)

Med dessa ord sammanfattar i sin artikel McFarlane (2014) hur företag som erbjuder gratistjänster fortfarande kan vara vinstdrivande. McFarlane (2014) förklarar det även mer grundligt genom att påpeka att det riktiga utbytet som utförs inte är mellan användaren och företagets produkt utan snarare den mellan användarens ögon som hyrs ut av företaget till annonsörerna. För dessa företag är inte annonsera bara ett sätt att få in extraintäkter vid sidan av utan det enda skälet till dess existens (McFarlane, 2014). Faktum är att Facebook under bokåret 2013 drog in 5,35 dollar per användare, enbart genom annonseringar (McFarlane, 2014). Facebook hävdar däremot att de inte använder sig av användares personliga data eller uppgifter utan att de endast baserar sina annonser på dennes ålder, kön, tidigare besökta sidor, sökord samt vad du gillar på Facebook (Grimmelmann, 2009).

Risker

”By placing an order via this Web site on the first day of the fourth month of the year 2010 Anno Domini, you agree to grant Us a non transferable option to claim, for now and for ever more, your immortal soul.” (Smith, 2010.)

Så löd ett stycke från det dåvarande spelföretaget Gamestations användaravtal den förste april år 2010 (Smith, 2010). När dagen var till ända så kunde företaget med gott samvete inkassera över 7,500 själar (Rose, 2014). Det mest häpnadsväckande i denna historia menar Rose (2014) var att hela 12 % av de som handlade den dagen faktiskt upptäckte att man ”sålde sin själ” genom att acceptera deras avtal. Hade det inte varit för att Gamestation inkluderat en länk som löd ”click here to nullify your soul transfer” och belönat de kunder som uppmärksammade detta med en värdecheck på fem pund så hade andelen själar ägda av företaget varit betydligt fler menar Rose (2014).

Att inte förstå sig på eller som i fallet ovan, ha en bristande kännedom om avtalet och därmed vetskapen om vad man som användare accepterar är såklart den största och mest uppenbara risken. I en studie som utfördes vid Massachusetts teknologiska institut år 2012 angående Facebooks användaravtal uppdagades det att 347 av de 390, vilket motsvarar 89 % av de studenter som genomförde undersökningen aldrig läst igenom Facebooks användaravtal (Comer, Mc Kelvey, Curran, 2012).

En annan risk med användarvillkoren är användandet av den personliga information vi som användare anger i företagens tjänster. Många av Facebooks delningsalternativ är idag aktiverade redan från skapandet av ett nytt konto; detta ger företaget ett så pass brett användararkiv med så mycket information som möjligt om den enskilde individen (Comer, Mc Kelvey, Curran, 2012). Naiva, godtrogna eller ovetande användare som själva inte aktivt ändrar dessa privata inställningar, synliggör känslig och personlig information till vem som helst som är ute efter den (Comer, Mc Kelvey, Curran, 2012). Den information som du delar med dig av på Facebook finns alltid på ett eller annat sätt kvar, även om du har raderat ditt konto (Hobach, 2013).

Enligt Grimmelmann (2009) så inbjuder inte bara den sociala dynamiken som finns i dessa nätverk att ge användarna anledningar att överse dessa risker, den får de även att missförstå dem. Med detta menar Grimmelmann (2009) att vi människor ofta förlitar oss på informella signaler för att tolka vår omgivning och Facebook avger dessa signaler på ett sätt som antyder på en intim, konfidentiell och säker miljö.

Grimmelmann (2009) menar att vi människor även förlitar oss på de individer i vår omgivning och att vi känner oss säkrare i en större skara då det känns säkrare än att vara exponerad på egen hand: ”Most of the time, when in doubt, we do what everyone else is doing.” (Grimmelmann, 2009).

”Du samtycker till att dina personuppgifter överförs till och behandlas i USA.” (Facebook, 2015)

Att det finns sociala tjänster så som Facebook skapar en betydligt lättare miljö för stater och institutioner som är ute efter att övervaka då de har all vår personliga information samlad på ett ställe, helt utan egna ansträngningar (Hoback, 2013). År 2012 gjorde den satiriske hemsidan Onion ett påstående av att Facebook ersatt nästintill alla övervakningsprogram som CIA tidigare använde sig av (Deibert, 2013). De publicerade även en video där en påhittat CIA direktör i en rättssal vittnar om deras användande av Facebook för övervakning: “We were astounded that so many people would willingly publicize where they lived, their religious and political views, alphabetized lists of all their friends, personal email addresses, phone numbers, hundreds of photos of themselves, and even status updates of what they were doing moment to moment. It is truly a dream come true for the CIA.” (Deibert, 2013)

Ett extremt exempel på hur denna övervakning kan vara skadlig för allmänheten upplyses i Hobacks (2013) dokumentär då 13-årige Vito Lapinta under en helt vanlig skoldag i Amerika får besök av tjänstemän från Seacret service som vill förhöra honom. Vito hade tidigare gjort en statusuppdatering på Facebook där han uppmanade Barack Obama att akta sig för självmordsbombare när Osama Bin Laden precis blivit dödad (Hoback, 2013).

Diskussion

Användare är idag vana vid att acceptera användarvillkor och tänker oftast inte så mycket mer på det. Med tanke på den tid som det skulle kunna ta att noggrant gå igenom alla dessa avtal varje år så skulle det vara få som faktiskt hade möjlighet och tillgång till denna mängd tjänster som vi idag erbjuds. Användare lämnar istället gladeligen ut sin personliga information i utbyte mot den tjänst eller sociala kommunikation detta erbjuder denne, utan att egentligen känna till konsekvenserna som kan medfölja och inte vet att de faktiskt accepterat detta. Det finns helt enkelt ingen tid i dagens samhälle till att stanna upp och reflektera – användandet av tjänsterna har snarare blivit en självklarhet som individen måste ta del av för att vara så delaktig som möjligt i samhället. Man har någon slags inbyggd tillit till företagen, egentligen utan anledning, där man inte reflekterar över att de vill ”skada oss” i den digitala världen, utan snarare skydda.

Som Onion sarkastiskt anspelade i sina texter och videoklipp så är denna standardisering av tjänsterna antagligen det bästa som hänt de företag och stater som arbetar med och livnär sig på att övervaka. Är regeringarnas mål att vi ska vara övervakade i denna grad för att kunna förebygga och motverka brott eller finns det en annan agenda bakom denna massövervakning? Något som Hoback (2013) i sin dokumentär ifrågasätter är om denna övervakning för kommersiellt syfte bedrivits av stora företag för att kunna öppna dörrarna till en helt ny typ av marknad.

”What if the data collection that the patriot act required became the foundation of a hole new buisnes model, and the foundation of the modern internet as we know it. Would that be something worth covvering up?” (Hoback, 2013)

De risker som nämnts i denna artikel anser jag som användare vara ett brott mot den personliga integriteten då individer på ett eller annat sätt blir övervakade. Vissa av dessa övervakningsmetoder visas inte heller vara pålitliga som till exempel i fallet med 13-årige Vitos Facebook-inlägg till Obama där Vito hade blivit uppmärksammad på grund av orden han skrev och inte innebörden av dessa. Det finns däremot delade meningar om att denna övervakning faktiskt är dålig för vårt samhälle. De som inte har något emot övervakningen ser antagligen på diskussionen från en vinkel där de anser att det är bra för vårt samhälle då det hjälper oss att förebygga brott och kan därmed offra lite av sina privatliv för att skapa ett tryggare samhälle. Utöver själva övervakningen samt det faktum att informationen lagras utan någon kontroll på hur länge, i vilken utsträckning, vem som kan ta del av den samt hur den kan raderas så har det idag inte uppdagats några reella hot med övervakningen för den genomsnittliga användaren.

Vad är det då som får så många människor, medvetna eller omedvetna om de risker som finns att utelämna sig själv till dessa företag? Många vet säkert med sig att det inte bara är deras vänner som kan se deras profiler, foton och videor. Precis som Grimmelmann (2009) menar så känner vi människor oss tryggare i grupp vilket i vissa fall skapar en falsk säkerhet då användare har enklare att överse säkerhetsrisker. Våra anledningar till att använda Facebook som ett socialt nätverk överväger oftast de risker som är involverade då detta baserar på sociala faktorer. Vi evaluerar riskerna och jämför dessa med vad som händer runt omkring oss samt hur det generellt fungerar för den stora massan: They won’t single me out; they can’t possibly shoot all of us (Grimmelmann, 2009).

Slutsats

Det är i dagens samhälle nästan helt meningslöst att som enskild individ läsa igenom dessa användaravtal, inte bara för att det skulle ta extremt lång tid utan för att de ändå inte går att få ändrade. Även om du nu inte gillar vissa aspekter ur avtalen hos t.ex. sociala medier så bidrar standardiseringen av normer i samhället till en situation där man som användare hellre accepterar dessa tveksamma avtal än att stå utanför och titta på. Dessa normer har i sin tur skapat nya regler som vi användare måste förhålla oss till vid användandet av dessa tjänster.

Vi människor känner oss trygga i stora grupper och därför följer vi också oftast efter de normer och sociala riktlinjer som finns. Detta gäller inte bara avtalen på sociala nätverk utan även de användarvillkor som måste godkännas för att få konsumera på nätet. I fallet med Gamestation och deras 7,500 själar så förlitar vi oss även där på den stora massan eller i detta fall dess breda konsumentkrets. Som enskild individ kan det vara svårt att skapa en förändring av dessa användarvillkor, vi är i detta fall beroende av en stor grupp individer som tillsammans står upp emot som de förändringar som anses inkräkta för mycket på den personliga integriteten.

Hur man än går till väga när det gäller användarvillkoren så kommer framtiden att spelas med andra regler än de som vi i historien sett och varit vana vid. Sett ur ett samhällsperspektiv är det som användare i många fall mer angeläget att spela efter dessa regler och de normer vi idag har angående användaravtal än att inte spela alls. Med tiden kommer antagligen även dessa sociala stadgar att standardiseras och nya normer kommer till att träda fram. Tillsvidare är det man som konsument borde vara vaksam över för att på något vis skydda sig och sin digitala identitet över är att reflektera kring hur man online profilerar sig samt hur man använder sig av digitaliserade tjänster.

”It’s safe to work under the assumption that nothing is private. Anything that has been didgitized is not private, and that is terrifying” (Hoback, 2013)

Referenslista

Webbkällor

Comer, R. Mc Kelvey, N. Curran, K. (2012) Privacy and Facebook [Elektronisk] Tillänglig: http://citeseerx.ist.psu.edu/viewdoc/download?doi=10.1.1.411.7977&rep=rep1&type=pdf (2015-04-24)

Deibert, Ronald J. (2013) ‪Black Code: Inside the Battle for Cyberspace [Elektronisk] Tillänglig: https://books.google.se/books?id=sww_ZnurVHEC&dq (2015-04-26)

Facebook, (2015) Facebook användarvillkor och riktlinjer [Elektronisk] Tillänglig: https://www.facebook.com/policies/ (2015-04-23)

Grimmelmann, James. (2009) Saving Facebook [Elektronisk] Tillänglig: http://papers.ssrn.com/sol3/papers.cfm?abstract_id=1262822 (2015-04-23)

Hoback, Cullen (2013) Terms and conditions may apply [Video online] Tillänglig: https://www.youtube.com/watch?v=MMZmaNCN7AA (2015-04-23)

Kain, Erik. (2011) The Secret PATRIOT Act and the End of Limited Government in America [Elektronisk] Tillänglig: http://www.forbes.com/sites/erikkain/2011/05/26/the-secret-patriot-act-and-the-end-of-limited-government-in-america/ (2015-04-23)

McFarlane, Greg. (2014) How Facebook, Twitter, Social Media Make Money From You [Elektronisk] Tillänglig: http://www.investopedia.com/stock-analysis/032114/how-facebook-twitter-social-media-make-money-you-twtr-lnkd-fb-goog.aspx (2015-04-24)

Nelson, Rose (2014) Winning through terms and conditions [Elektronisk] Tillänglig: http://online.liebertpub.com/doi/abs/10.1089/glre.2014.1872?journalCode=glre (2015-04-24)

Smith, Catherine. (2010) 7,500 Online Shoppers Accidentally Sold Their Souls To Gamestation [Elektronisk] Tillänglig: http://www.huffingtonpost.com/2010/04/17/gamestationgrabs-souls-o_n_541549.html (2015-04-23)

Sullivan, Missy. (2012) It’s Not Your Eyes…the Fine Print Is Getting Really, Really Small [Elektronisk]Tillgänglig: http://www.wsj.com/articles/SB10001424052970204124204577154670004173532 (2015-04-22)

Smith, Oliver. (2013) Facebook terms and conditions: why you don’t own your online life [Elektronisk] Tillänglig: http://www.telegraph.co.uk/technology/social-media/9780565/Facebook-terms-and-conditions-why-you-dont-own-your-online-life.html (2015-04-23)