Rubrik_typografi

Bra typografi märks inte

Av: Linda Hedman

 

Typografi är en konstform som innebär att man utformar text på ett sätt så att det för läsaren upplevs både estetiskt tilltalande och lättläst. För att uppnå detta innebär det att man tar hänsyn till en mängd olika faktorer, som val av typsnitt, radavstånd, bokstavsstorlek, satsbredd, ordmellanrum, marginaler m.m. när man skapar sin text. Under den här lektionen kommer vi att gå igenom de viktigaste delarna för att skapa god typografi till länge tryckta texter, t.ex.böcker, och hur de påverkar textens läslighet.

”De ansträngningar man gör för typografisk kvalitet gör man för läsarens skull. Det är en mängd, ofta mycket små, detaljer som samverkar för att skapa lugn, harmoni och enhetlighet på en bok- eller tidskriftssida. Allt är till för att läsaren lätt ska uppfatta texten och kunna koncentrera sig på innehållet. Man kan utgå ifrån att det är det enda läsaren faktiskt är intresserad av.”
(Hellmark, 2006, s.21)

Typsnitt

Ett typsnitt, även kallat teckensnitt, består av bokstäver, siffror och tecken i ett specifikt utförande, t.ex. Garamond. De allra flesta typsnitt finns i olika varianter som fet och kursiv (Johansson, Lundberg & Ryberg, 2006). Man brukar dessutom dela upp typsnitten i två huvudgrupper: antikva och sanserif.

SerifAntikva
Antikvan är att föredra till löpande texter, i t.ex. en bok, då bokstavsdetaljerna (seriferna) hjälper ögat och hjärnan att utskilja bokstäver. Dessa serifer är de utskjutande små delarna på bokstäverna och som ger antikvan dess kännetecken (Hellmark, 2006). Många föredrar även seriftypsnitt då de kan användas till alla typer av texter, och de har i princip alltid bra läslighet (Heine, 2005).
(Fig. 1)

SanserifSanserif
Sanseriferna karaktäriseras av sin avsaknad på just de utskjutande delarna. Dessa typsnitt är därför bra lämpade till reklamtexter och affischer som ska läsas på håll, samt till kortare rubriker och mycket små texter (Hellmark, 2006). Sanserif är även att föredra till läsning på skärm, och kan varieras i både vikt och bredd utan att bli så svårläst. En nackdel med typsnittet är dock förväxlingsrisken mellan vissa tecken, och dess kursiva varianter är ofta otydliga (Heine, 2005).
(Fig. 2)

Så vilken variant man väljer att använda sig av beror alltså på vad man ska använda det till. Förutom antikva och sanserif finns det typsnitt som kallas för icke-typografiska. Hit hör bl.a. skripter, kalligrafi och penselskrifter (Heine, 2005).

Script
Skripter är typsnitt som ser ut att vara skriva för hand, dessa använd t.ex. i inbjudningar, diplom, rubriker och andra tillfälliga trycksaker.
Script

(Fig. 3)

 

Kalligrafi 
Dessa typsnitt används mest för hela texten till inbjudningar och diplom.
Kalligrafi

(Fig. 4)

 

Penselskrifter
Hit hör de mest spontana typsnitten. Dessa kan användas som blickfång i rubriker.
Mistral

(Fig. 5)

 

Om vi återgår till de två huvudgrupperna av typsnitt, antikva och sanserif, så kan man lära sig att skilja på olika typsnitt som för ett ovant öga kan se likadan ut. Vet man vad man ska titta efter kommer man allt eftersom lära sig att känna igen fler och fler typsnitt. Så låt oss se hur ett typsnitt är uppbyggt och få en överblick på bokstävernas anatomi (fiveless, 2011):

typeface_anatomy__a_brief_by_fiveless-d2i4tn9
(Fig. 6)

Hur de olika bokstäverna ska se ut är något som man började fundera på redan för tvåtusen år sedan. De versala bokstäverna fick sin form i Rom på 100-talet e.Kr. och gemenerna kom strax efter under 700-talets Europa (Hellmark, 1998). Allt sedan dess har bokstäverna förändrats och olika typsnitt har vuxit fram i takt med den rådande tidens verktyg och stil (Heine, 2005). Vill du läsa mer om typografins historia kan du göra det här: History of Typography for graphic designers and graphic artists (Planet of the Web, u.å).

Vilket typsnitt man ska välja bero på vad man vill förmedla med sin text. Ska man skriva en skönlitterär bok där texten endast fungerar som sändare till mottagaren ska man använda sig av en osynlig typografi. Från typografins stil får man inga ledtrådar till sändaren eller dess budskap. Motsatsen är ju då synlig typografi där avsändaren bakom meddelandet syns, och de enskilda tecknen förstärker budskapet och skapar stämning. Denna variant passar bra till bl.a. bokomslag och filmaffischer där man vill skapa intresse hos mottagaren. Man kan även blanda de båda i samma produktion, t.ex. en intresseväckande rubrik och informativ text (Bergström, 2012).

En bild som visar osynlig typografi (Iander de coster, u.å) och en som visar synlig typografi (PsdDude, u.å).

book-1515302-1280x960 ^horror_movie_poster_tutorial_by_psddude-d5j6sxt Osynlig typografi (Fig. 7)          Synlig typografi (Fig. 8) >

 

Video om hur typografi påverkar designen (Barry, 2013):

Är en text svårläst beror det sällan endast på valet av typsnitt, utan på att man valt för liten typgrad och/eller att man inte lyckats hitta den rätta balansen mellan typsnitt, satsbredd, typgrad och radavstånd (Heine, 2005). Så låt oss gå vidare med vikten av bokstavens storlek i en text.

 

Bokstavsstorlek

Även kallat typgrad, är det utrymme som behövs för versalerna de gemena bokstävernas upp- och nedstaplar (Heine, 2005, s.55). Man mäter storleken (graden) på bokstäver i en text i punkter (p), 1 punkt = 0,376mm. I Sverige har man till större delen använt sig av cicerosystemet, 1 cicero = 12 punkter, men under 1980-talet blev picasystemet (pt) allt mer vanligt då det är det systemet som används i olika datorprogram. Dessa program kommer från USA och därav bytet av enhet. 1 pica = 12 punkter, men här är 1 punkt = 0,353mm vilket gör detta måttsystem lite mindre än det föregående. Allt eftersom har picasystemet trängt undan cicerosystemet, och idag mäts bokstavsstorleken alltid i pica-punkter (Hellmark, 2006).

Pica (pt) Cicero (p)
1 pica 12 punkter 1 cicero 12 punkter
1 punkt 0,353 mm 1 punkt 0,376 mm

När det gäller löpande text, brödtext, för vuxna med normalsyn bör man använda sig av en textgrad i storleken 9-11pt för att den ska vara lättläst. Text blir inte automatiskt mer lättläst bara för att man ökar graden, text från 12pt och uppåt är ofta tungläst. Det samma gäller om graden är mindre än 8pt, alltså för liten. Är texten svårläst kan det därför vara bättre att ha samma grad eller en mindre, och istället öka radavståndet. Eftersom en för stor text gör det svårläst då en större grad tar desto större plats, vilket gör att ögat behöver leta fler fixeringspunkter för att kunna läsa av texten. Det tar alltså längre tid att läsa en större text eftersom ögat måste röra sig en längre sträcka för att kunna uppfatta samma antal ord som i en text med mindre grad. Men det finns även fall där man behöver använda sig av en större grad, t.ex. till böcker för små barn (6-8år) och för personer med nedsatt syn, t.ex. äldre läsare. Då kan det vara lämpligt att sätta texten upp till 14-16pt istället (Hellmark, 1998, 2006).

Typgrad
(Fig. 9)

Man kan även med fördel använda sig av olika grader på sin text för att skapa struktur, markera och lyfta fram olika delar i sin text, t.ex. rubriker och bildtexter. Bildtext används för att ge läsaren en förståelse för vad bilden föreställer. Denna typ av text kan man sätta i 1-3pt mindre grad än brödtexten, och gärna i ett kontrasterande typsnitt. När det gäller rubriker finns det inte så många direkta regler kring hur de ska se ut, utan det beror på vad man ska göra, men det finns ändå några allmänna råd som man bör följa för att få en snygg typografisk form (Hellmark, 1998, 2006):

  • Använd inte fler än 3-4 rubriknivåer då det gör strukturen komplicerad.
  • Rubriknivån närmast texten i brödtextens grad, t.ex. kursiv eller 2pt större, och sedan öka 2, 4, eller 6 pt för varje rubriknivå upp till huvud-/kapitelrubrik. Dock max upp till 24-30pt.
  • För att göra det ännu tydligare kan man använda olika typsnittssvarianter (kursiv, fet m.m.) eller typsnitt. Tänk bara på att vissa typsnitt passar mer eller mindre bra ihop.
  • Ingen punkt efter rubrik.
  • Aldrig avstavningar.
  • Rubriken får aldrig vara lika bred som brödtextens radlängd.
  • Tar rubriken upp två rader ska den avdelas utefter dess innehåll. Prepositioner och småord (i, på, med, om) fungerar bäst i början på en rad, inte i slutet.
  • Utseendet på rubriken bör man även tänka på vid två rader, bäst blir det med den övre raden lite kortare än den nedre, eller tvärtom om man måste. Undvik lika långa rader eller rader där en är väldigt lång och den andra väldigt kort.
  • Undvik fler tre eller fler rader, gå istället ner i grad eller skriv om.
  • Vänsterställd eller centrerad rubrik, aldrig högerställd.
  • Tänk på att det ska finnas extra luft över en mellanrubrik.

 

Radlängd

Radlängd, även kallat satsbredd, spelar stor roll för hur lättläst en text är (Hellmark, 1998, 2006). Det gäller att raden varken är för lång eller för kort, utan lagom. En lagom lång rad gör så att läsaren slipper vrida på huvudet hela tiden för att kunna läsa texten, och ögat kan lätt följa raden från början till slut och sedan börja läsa nästa rad. Så vad innebär då lagom radlängd? Många typografiska handböcker rekommenderar att man ligger på 55-65 tecken per rad. Måttet tecken/rad innebär alla bokstäver, siffror, mellanslag och skiljetecken räknas som ett. Så det är lätt att kolla sin text och se hur man ligger till, bara att räkna. Att man har just 55-65 tecken är inte ett stenhårt krav, men ligger man långt ifrån bör man ändra sin typografi. Att ha rätt förhållande mellan grad och satsbredd på texten är bland det mest grundläggande inom typografi. Har man mindre grad på sin text innebär det att fler tecken går in på en rad. Därför behöver man göra raden kortare i takt med minskad grad, eller längre med större textgrad, för att inte hamna utanför 55-66 tecken/rad. En för lång rad gör det svårt för ögat att hitta till nästa rad och man tappar lätt bort sig. Hellmark (1998) skriver att det är lätt hänt att man avfärda denna regel antal kring tecken/rad som något man inte behöver hänga upp sig på. Men då bör man tänka ett varv extra. Är en rad för lång i en bok på 200 sidor innebär det att alla rader är för långa. Det blir ca 35-40 rader/sida, eller åttatusen rader. Alltså åttatusen gånger som det finns en risk att ögat inte hoppar till rätt nästa rad efter man läst klart den föregående! Mycket onödig ansträngning för läsaren bara för att formgivaren inte brytt sig tillräckligt om typografin. Är raden bara lite längre än det rekommenderade kan man göra den mer lättläst genom att öka radavståndet, men börjar man närma sig 75-80 tecken/rad blir texten svårläst vad man än gör. En för kort rad är också svår att läsa. Ligger den på 35-40 tecken/rad blir det jobbigt att läsa då mycket energi läggs på att byta rad och det blir tröttsamt för ögat. Korta rader ger även större risk till avstavningar, en annan faktor som gör det jobbigare att läsa texten (Hellmark, 1998, 2006).

 

Radavstånd

Radavstånd, även kallat kägel, är avståndet från en baslinje till nästa och mäts även det i punkter. Vilket radavstånd man behöver använda sig av i en text beror på typsnitt, grad och satsbredd. Text med större grad eller längre rad behöver större radavstånd, och ett typsnitt med långa upp- och nedstaplar behöver mindre radavstånd då det har mer luft mellan raderna. Ett typsnitt med hög x-höjd behöver däremot mer radavstånd då det har mindre luft mellan raderna. (Hellmark, 2006). Förutom att x-höjden påverkar radavståndet är det även viktigt för ett typsnitts läsbarhet, speciellt i texter med liten teckengrad. Text skriven i olika typsnitt men med samma grad är sällan lika stor. Här är ett exempel på Helvetica och Times New Roman satta i samma storlek.

Typgrad_typsnitt
(Fig. 10)

När det gäller radavstånd i rubriker finns det lite fler saker att tänka på. Vid mellanrubriker ska det finnas extra luft över, t.ex. en blankrad i brödtextens radavstånd. Under rubriken behöver man också avstånd men inte lika mycket som över, 2-4 punkter räcker. Har man valt att ha rubriken i samma grad som brödtexten, men markerar den genom att den är fet eller kursiv istället, kan man ha samma radavstånd som i brödtexten. Mellanrubriken hör ihop med texten som följer efter, därför får avståndet mellan stycket innan och rubriken inte vara samma eller mindre än avståndet till det efterföljande stycket (Hellmark, 2006). Ett annat problem kan uppstå med luften ovanför en mellanrubrik är när rubriken är centrerad. Är sista raden i det föregående stycket väldigt kort ser utrymmet ovanför rubriken större ut än om sista raden är lång. Här behöver man ändra för att mellanrummet ska se optiskt lika ut. Antingen väljer man att ta bort blankraden ovanför rubriken eller så använder man tillriktningsmetoden. Detta innebär att man antingen sätter texten glesare eller tätare. Tillriktningen påverkar hela den text man vill ändra, en enkel rad, flera rader eller hela stycket, och förändringen sker mellan alla tecken. Plustillriktning ökar avståndet och minustillriktning minskar det. När man använder sig av tillriktning bör det ske i väldigt små steg, ±1,5%. I fallet med en kort utgångsrad innan mellanrubriken kan man då använda sig av plustillriktning för att göra raden längre, och därmed få ett bättre mellanrum ovanför rubriken (Hellmark, 1998, 2001). När man väl lärt sig tillriktning kan man använda det för att lösa typografiska problem, som t.ex. horungar. En horunge är när den sista raden i ett stycke hamnar överst på en sida eller spalt. Frö att fixa detta letar man upp ett stycke i texten innan horungen som har en kort eller lång sista rad. Hittar man en kort rad markerar man dess stycke och använder sig av minustillriktning, för att förhoppningsvis kunna göra texten så pass mycket tätare så att den sista korta raden hoppar ett snäpp till den övre raden, stycket blir alltså en rad kortare. Horungen flyttas alltså från sidans topp till den föregående sidans botten. Eller så använder man plustillriktning om man hittar en lång utgångsrad, för att kunna göra texten i stycket glesare så att en till rad skapas. Man gör stycket en rad längre, och en hel textrad fylls på ovanför horungen. Ju längre stycket är som man antingen vill minska eller öka en rad är, desto större chans är det att man lyckas. För kom ihåg att man endast kan tillrikta med max ±1,5% (Hellmark, 1998). När man fixat en horunge måste man kolla resten av texten så att inte en ny bildats, man flyttar ju rader fram och tillbaka vilket påverkar textflödet. Enda gången det är okej att låta en horunge vara är då den går att slå ut den till full radlängd. Det kan man antingen göra genom plustillriktning, eller genom att man ökar mellanrummet mellan orden. Ordmellanrummen får dock aldrig se större ut än radavståndet, annars ser texten gluggig ut och den blir svårläst (Hellmark, 1998, 2006, s.32).

Format, satsyta och marginaler

För att få en så kallad typografisk balans i sin produkt gäller det att alla delar i texten är genomtänkta (Hellmark, 1998, 2006). Den löpande texten i tryckta produkter uppträder ofta som ett uppslag, alltså med två sidor bredvid varandra. När man då kommer till att bestämma vart på sidan man ska placera sin text, alltså satsytan, gäller det att tänka på just uppslaget som en enhet. Satsytan utgör grunden en placeringsmall genom hela produkten, och inga rubriker eller andra element ska ligga utanför satsytan, med undantag för pagina (sidnummer) och bilder. Grunden för att få en bra placering av sin satsyta beror på vilket format man ska/vill ha på sin produkt. Vilket format man ska använda sig av beror på vad man ska göra, är det en faktabok med stora bilder, en liten pocketbok eller en broschyr? Valen är många och man måste ta hänsyn både till de tekniska delarna som de estetiska. Vanliga pappersstorlekar (A4, A5) är inte speciellt lämpliga för rena textböcker, då de inbjuder till för stor radlängd eller grad, och dess förhållande mellan bredd och höjd är för svagt. En typisk svensk bok görs ofta i formatet 130x210mm kallat ”lilla romanformatet”, och här är förhållandet mellan bredd och höjd ungefär 5:8, vilket hör till gyllene snittets proportioner. Gyllene snittet är ett traditionellt riktmärke gällande harmoni för en mängd olika grafiska produkter, bl.a. böcker och bokstäver. I typografi kan man använda sig av gyllene snittet för att få fram längd och bredd på bokens format, satsytans format och marginalförhållanden. Gyllene snittet överensstämmer med talserien 1, 2, 3, 5, 8, 13, 21, 34… osv. Där varje tal i serien är summan av de två föregående, och två närliggande tal, t.ex. 5:8, ger då gyllene snittets proportioner. Ett bokformat eller en satsyta med bredden 13cm ska då ha höjden 21cm, alltså förhållandet 13:21. När man vet vilket format man ska ha på både sidan och satsytan är det dags att placera ut satsytan. Man vill lägga på ett sådant sätt på sidan att uppslaget ser harmoniskt ut, och då gäller det att man har rätt marginaler runt om satsytan (Hellmark, 1998, 2006). Det är lätt hänt att man har för små marginaler för att få en lägre kostnad, mindre marginaler gör så att mer text får plats på varje sida vilket i sin tur kräver mindre antal sidor till produkten. Man kan tro att marginaler är det som blir kvar när man placerat ut alla delar på sidan, men så är det inte! Marginalerna ingår också i typografin och är en av de allra viktigaste delarna för god typografi. Marginaler skiljer satsytan från bakgrunden och ger utrymme att hålla boken utan att fingrarna skymmer texten. Så hur vet man då vilka marginaler man ska ha? Man brukar säga att foten, den undre marginalen, ska vara tydligt större än de andra för att uppslaget ska ”stå stadigt”. Den inre marginalen, bunten, är i regel den minsta marginalen. Den får inte vara större än den yttre eftersom det gör att uppslaget ser ut att glida isär. Den får inte heller vara för liten då det gör det svårt att läsa texten närmast ryggen och man måste bända upp boken för att se vad det står. Som tidigare nämnt är det viktigt att man ser uppslaget som en helhet, och när det gäller marginalerna brukar man gå efter att den inre marginalen (bunten) är minst, den övre (huvudet) är lite större, yttermarginalen är ännu lite större och foten är störst. Man går alltså medurs från bunten (på en högersida) till foten, från minst till störst.
satsyta2

(Fig. 11)

 

 

 

 

Man anpassar även foten efter satsytans höjd som måste vara jämnt delbar med brödtextens radavstånd, för att man på sista raden ska få linjering med baslinjen på texten och botten på satsytan (Hellmark, 1998, 2006). Raderna på intilliggande sidor ska även linjera med varandra, så man måste anpassa de blankutrymmen, luft, som finns mellan rubriker, brödtext m.m. så att det går jämnt ut med textens radavstånd. Väljer man ett godtyckligt blankutrymme kring en rubrik är det stor risk att man får problem med linjeringen i botten på satsytan. Man behöver alltså tänka några varv extra innan man bestämmer avståndet runt exempelvis en rubrik. En enkel regel för att lösa detta är att radavståndet på rubriken tillsammans med avståndet innan och efter rubriken är jämnt delbart med radavståndet på brödtexten. T.ex; har du en brödtext med radavståndet 15 punkter, och en rubrik med radavståndet 16 punkter kan avståndet (luften) innan och efter rubriken tillsammans vara 14 punkter, t.ex. 11 punkter innan och 3 punkter efter.

(Radavstånd rubrik + luft innan + luft efter) ÷ Radavståndbrödtext = 1,2,3…osv.

Alla de delar vi nu gått igenom hänger ihop och påverkar varandra när man utformar sin text. Det är alltså viktigt att man gör saker och ting i rätt ordning (Hellmark, 1998).

Bokformat → Satsyta och marginaler → Satsbredd → Typgrad → Typsnitt → Radavstånd

 

Sammanfattning

Typografi är ett väldigt brett ämne, och nu har vi gått igenom de allmänna och grundläggande delarna som gäller för all typ av typografi, men framför allt gällande tryckta produkter med löpande text:

  • Typsnitt – Vad är meningen med texten? Osynlig eller synlig?
  • Bokstavsstorlek – Inte för stor och inte för liten, lagom är bäst!
  • Radlängd – Inte så lång att man måste vrida på huvudet, men inte heller för kort. Sikta på 55-65 tecken/rad.
  • Radavstånd – Beror på val av typsnitt och grad.
  • Format – Vilken typ av produkt? Finns mer eller minder estetiskt tilltalande format.
  • Satsyta – Beror på formatet, tänk på gyllene snittet.
  • Marginaler – Bunten minst, huvudet lite större, ytter ännu lite större och foten störst. Tänk på harmoni i uppslaget.

Vill ni gå in på djupet mer inom ämnet eller lära er mer om vad som gäller för typografi på webben kan ni läsa mer här: Fem enkla steg för bättre typografi (Boulton, 2005) och Webbtypografi (Shoaf, 2014).

Som Hellmark (2006) skriver blir man inte en bra formgivare av att strikt följa regler, typografi är en konstart och något som man behöver öva för att bli duktig på. Så här kommer en snabbgenomgång på det vi gått igenom och hur man i praktiken kan använda sig av det i sin design (Barry, 2011):

 

Övning:

  1. Gör ett nytt dokument i InDesign med formatet A4. Skapa ett textblock med texten ”Typografi” i 24pt centrerad på sidan. Skriv ”Typografi” en gång till på raden under, även denna centrerad, men i 28pt. Hur mycket behöver du knipa (minustillriktning) den större texten för att den ska ta upp lika stor plats som den mindre? Hur påverkas läsbarheten?
  1. Gör nu en rad till med texten ”Typografi” men i 18pt. Hur mycket måste du knipa (plustillriktning) den här texten för att den ska ta upp samma plats som texten i 24pt? Hur påverkas läsbarheten i detta fall?

 

Källhänvisning:
Barry, Shawn (2011). Graphic Design Tutorials: (Really) Basic typography. [Video online] Tillgänglig: https://www.youtube.com/watch?v=XuTuCmjSbZI. [2015-10-30]

Barry, Shawn (2014). Graphic Design Tutorial: Typography and Design. [Video online] Tillgänglig: https://www.youtube.com/watch?v=mBoVoj5jLfc. [2015-10-30]

Bergström, Bo. (2012). Effektiv visuell kommunikation: Om nyheter, reklam och profiliering i vår visuella kultur. 8.uppl. Stockholm: Carlsson Bokförlag.

Boulton, Mark. (2005-04-13). Five simple steps to better typography [Elektronisk]. Tillgänglig: http://markboulton.co.uk/journal/five-simple-steps-to-better-typography. [2015-11-06]

Heines, Arne. (2005). Arne Heines bok om typografi. Askersund: Bild & Kultur.

Hellmark, Christer. (1998). Bokstaven, ordet, texten: Handbok i grafisk formgivning. 2. ed. Stockholm: Ordfront förlag.

Hellmark, Christer. (2006). Typografisk handbok. 5. uppl. Stockholm: Ordfront förlag.

Johansson, Kaj. Lundberg, Peter. Ryberg, Robert. (2006). Grafisk kokbok: Guiden till grafisk produktion. 3. rev. uppl. Malmö: Bokförlaget Arena.

Planet of the Web. (u.å). History of Typography for graphic designers and graphic artists [Elektronisk]. Tillgänglig: http://planetoftheweb.com/components/promos.php?id=174. [2015-11-09]

Shoaf, Jeremiah. (2014-12-22). The Good, The Bad And The Great Examples Of Web Typography [Elektronisk]. Tillgänglig: http://www.smashingmagazine.com/2014/12/the-good-the-bad-and-the-great-examples-of-web-typography/#top. [2015-11-06]

 

Bilder:
Figur rubrik: Privat bild.

Figur 1: Privat bild.

Figur 2: Privat bild.

Figur 3: Privat bild.

Figur 4: Privat bild.

Figur 5: Privat bild.

Figur 6: fiveless. (2011). Typeface Anatomy: A Brief [Illustration]. http://fiveless.deviantart.com/art/Typeface-Anatomy-A-Brief-151390485. [2015-11-10]  

Figur 7: Iander de coster. (u.å). En van Dale bok [Fotografi]. http://se.freeimages.com/photo/book-1515302. [2015-11-11]

Figur 8: PsDude. (u.å). Horror Movie Poster Tutorial [Illustration]. http://psddude.deviantart.com/art/Horror-Movie-Poster-Tutorial-334561025. [2015-11-15]

Figur 9: Privat bild.

Figur 10: Privat bild.

Figur 11: Privat bild.